The One I Love (2014)

Originaltitel: The One I Love
Svensk titel: The One I Love
Land: USA
År: 2014
Regissör: Charlie McDowell
Manusförfattare: Justin Lader
Genre: Drama, Romantisk komedi, Mysterium

Vad: Sophie och Ethans förhållande knakar i fogarna. Av sin parterapeut får de rådet att spendera helgen i hans fritidshus utanför stan. Alla par som kommer dit åker nämligen därifrån lyckliga igen.

Sagt och gjort, men snart börjar vi ana att något inte står rätt till i det idylliska lilla huset. Sophie och Ethan är visserligen sällan överens om sina känslor inför saker och händelser, men nu börjar väl upplevelserna gå lite för mycket isär?

Vem: Ted Danson får visserligen agera parmedlare i filmens första scen, och med stort vitt hår och konnotationer till avdankade föredettingar gör han det bra. Men därefter är The One I Love helt och hållet Elisabeth Moss och Mark Duplass show. De båda behärskar till fullo konsten att spela lagom obekväma (inte skärrade, inte obrydda, bara lite besvärade), vilket syns i den osäkerhet som parrelationens begynnande sönderfall skapat. Men de får också använda det obekväma till att visa hur en rationell person kan tänkas agera när hen ställs inför något helt irrationellt. Och även om det är svårt att få en orealistisk situation att kännas realistisk, så gör både Moss och Duplass sitt yttersta för att det ska lyckas.

Sedan vill jag inte avslöja för mycket om handlingen, men det allra bästa med skådespelarinsatserna är hur subtilt karaktärerna förändras från en scen till en annan. Det är bara små, små saker som händer, men ändå upplever jag som tittare precis samma förvirring som rollfigurerna gör inför varandra. Imponerande.

Hur: Mark Duplass-filmer är lite av en egen genre. Eller ja, "mumblecore" kallar väl vissa den, men det namnet kan ju innefattar indiefilmer i största allmänhet, medan Duplass har en tendens att medverka i berättelser som antingen är lite mer udda - såsom Safety Not Guaranteed - eller bara bygger på en enda idé/infallsvinkel - såsom Humpday. Jag gillar egentligen inte någon av de filmerna, men The One I Love klarar på något sätt av att kombinera båda dessa stilar utan att jag tappar intresset.

Visst, känslan av att se på filmad teater är fortfarande där, men det stör inte, för den lilla twisten i manuset är precis så lagom puttrande rolig att jag måste veta vad som ska hända. Bara att få se hur Sophie och Ethan ska bete sig i nästa scen är nog för att hålla mitt intresse uppe under hela filmen.

Tyvärr tycker jag inte att historien knyts ihop särskilt bra, det blir ganska förutsägbart. Och det är på den punkten som manusförfattaren Justin Lader verkligen har något att lära av Hollywoods allra smartaste galenpanna, Charlie Kaufman. Även om det här inte alls är lika spektakulärt rent visuellt som Kaufmans filmer, utan mer av ett enkelt kammarspel, så är det omöjligt att inte dra den parallellen. Och omöjligt att inte känna hur Lader bleknar i jämförelse.

Men The One I Love håller nästan hela vägen in i mål, och resan dit är så underhållande och välspelad att den gör sig förtjänt av en fyra. Det finns hopp om framtiden för Justin Lader.

Bättre än: Safety Not Guaranteed

Ungefär i klass med: Ruby Sparks, Stranger Than Fiction

Sämre än: Nästan allt av Charlie Kaufman

Mitt betyg: 4- av 5

What If (2013)

Originaltitel: What If
Svensk titel: What If
Alternativ titel: The F Word
Land: Kanada
År: 2013
Regissör: Michael Dowse
Manusförfattare: Elan Mastai
Genre: Romantisk komedi, Drama

Vad: En fest i Torontos hippare kvarter. Bland alla unga, vackra människor möter vi den bittre singeln Wallace, som just hoppat av sina studier, och Chantry, en illustratör som har för vana att säga nej till befordringar. När de börjar prata återfår Wallace nästan tron på kärleken igen, innan Chantry nämner sin pojkvän. De blir vänner ändå och Wallace säger att han är nöjd så, även om vännen Allan påstår annorlunda. Allan själv träffar den redan upptagna Nicole på samma fest och de två blir snart oskiljaktiga.

Wallace tycker det är förkastligt med ett kärleksförhållande som grundar sig i otrohet. Allan å sin sida tycker Wallace är oärlig som inte erkänner att han har känslor för Chantry. Så vem, om någon, har egentligen rätt?

Vem: Daniel Radcliffe och Zoe Kazan är utmärkta som de gulliga Wallace och Chantry, och Adam Driver och Mackenzie Davis som Allan respektive Nicole likaså. Visst, de är alla ganska stereotypa personligheter, men skådespelarnas kvaliteter gör dem trovärdiga. Driver, som varit en favorit ända sedan de första avsnitten av Girls, levererar Allans buffliga repliker perfekt, och detsamma gäller Megan Park som Chantrys dryga syster. Min enda invändning är mot Rafe Spall som Ben, Chantrys politiska streber till pojkvän. Han känns liksom inte trovärdig som partner till en person som spelas av Kazan. Men tja, det går väl att hävda att det är ett medvetet val av regissör Michael Dowse.

Hur: Oavsett hur klyschigt gulliga huvudpersonerna är, och hur klyschigt störiga och icke-gulliga birollerna är, så tycker jag om det här. Jag har alltid gillat romcoms och så mycket bättre om inramningen är mer indie än klassisk Hollywood. För det måste ju sägas att de flesta filmer i genren ändå är rätt, tja, dåliga. Och min vanligaste invändning mot dem är att karaktärerna inte känns som människor, utan som sliskiga versioner av någon slags förebilder som Hollywood tror, eller vill, att (den i deras ögon inte jättesmarta) publiken ska ha. Så varje försök att faktiskt frångå detta blir nästan automatiskt uppskattat av mig.

Sedan går det förstås att komma dragandes med förutsägbarheten och allt det där. Men vi som tittar på sånt här gör det ju inte för att luska ut vem mördaren är, eller bli omskakade av smarta vändningar som ställer storyns första halva på ända. Nä, vi vill bara ha lite trovärdig underhållning, eventuellt toppad med några kvasifilosofiska diskussioner om hur den enes kärleksdöd är den andres kärleksbröd. Och där gör What If ett ganska bra jobb.

Bättre än: Valfri sliskig Hollywood-romcom

Sämre än: Valfritt realistiskt indiedrama

Mitt betyg: 3+ av 5

L'amour l'après-midi (1972)

Originaltitel: L'amour l'après-midi
Svensk titel: Kärlek på eftermiddagen
Land: Frankrike
År: 1972
Regissör: Eric Rohmer
Manusförfattare: Eric Rohmer
Genre: Drama, Romantik

Vad: Frédéric lever ett tryggt liv i förorten med fru, dotter och ett till barn på väg, men det är i storstaden (Paris) han trivs. Där finns kontoret och, framförallt, folkmassorna, vimlet, varuhusen och caféerna. Ingenstans känner han sig så levande som bland andra människor i rörelse.

Så långt är allting fint, Frédéric är tillfreds med att pulsen går upp under dagen för att sedan gå ner igen under kvällar och helger. Men så tittar Chloé, en gammal väns före detta, förbi på kontoret och även om han inte vill låtsas om det först, så börjar en längtan efter nya intryck, ett mer omtumlande och otryggt liv, långsamt infinna sig hos Frédéric. Han berättar för sin fru Hélène om Chloé och beskriver hennes impulsiva, orädda sätt som irriterande, men är det faktiskt så han tycker? Är verkligen hennes spontanbesök på kontoret så störande?

Vem: Bernard Verley (Frédéric) och Zouzou (Chloé) är flitiga skådespelare, även om jag inte sett dem i några andra filmer. Hur som helst är de perfekta för sina roller, Verley ser precis så pojkaktigt naiv och egenkär ut som rollen kräver, och Zouzou (som förresten sjöng den här finfina låten, och dejtade rockstjärnor som Brian Jones och Dave Davies) verkligen lyser av anti-etablissemang, samtidigt som hon känns ganska manipulativ i sin högst medvetna "spontanitet". I övrigt ser vi mest ganska oetablerade skådespelare i rollerna som Frédérics fru, vänner och kollegor. Françoise Fabian (Maud i Min natt med Maud) dyker dock upp i en absurd drömsekvens.

Hur: Till en början tycker jag verkligen om Kärlek på eftermiddagen. Bilderna från Paris gator är underbara att se för alla som någon gång blivit kära i, eller bara drömt om, den romantiska staden. Och Frédérics berättarröst ger filmen en trevlig stämning som känns hyfsat intellektuell och eftertänksam, utan att för den skull bli varken särskilt tung eller existentiell. Lagom lättsam och icke-världsfrånvänd underhållning alltså, precis vad jag tycker om. Och dessutom en fin påminnelse om varför jag gillar romantiska filmer i allmänhet och pratiga franska sådana i synnerhet.

Men ju mer av Frédérics liv jag ser, desto svårare får jag för honom. I början uppskattar jag hans lunchbetraktelser, sedan börjar jag tycka att dagdrömmarna är lite väl tonåriga (tänk Felix Herngrens fantasier i Vuxna människor), och snart känns han bara egoistisk i sitt värnande om den egna friheten framför allt. Överlag känns regissör Rohmers syn på manligt och kvinnligt ganska mossig.

I takt med att dessa dåliga egenskaper uppdagas börjar det också kännas som att filmen trampar vatten, och det blir svårare att koncentrera sig. Samtidigt är det långsamma tempot lite av Kärlek på eftermiddagens styrka. Vi ser dagarna, veckorna, till och med månaderna gå (tydligt markerade med en snygg almanacka på Frédérics kontor) utan att det egentligen händer så mycket. Huvudpersonernas känslor och tankar utvecklas, men det sker varken över en natt eller genom något fånigt tidshoppande, musiksatt montage (ni vet, de som moderna romantiska komedier måste använda för att publiken ska förstå att tid har gått), utan genom korta scener som får illustrera mer eller mindre subtila skillnader i karaktärernas beteenden. Framförallt slutscenen är magnifik på det sättet, och efter att filmen sjunkit till en klar trea i mina ögon, så tar den sig i sista minuten fram till nästa betygsgräns. Om än inte förbi den.

Bättre än: 95% av alla moderna romcoms.

Sämre än: Manhattan, Hannah och hennes systrar, Mamman och horan, Tag mitt liv, Mannen-hustrun-älskaren, Min natt med Maud

Mitt betyg: 3+ av 5

Save the Date (2012)

Originaltitel: Save the Date
Svensk titel: Save the Date
Land: USA
År: 2012
Regissör: Michael Mohan
Manusförfattare: Michael Mohan, Jeffrey Brown, Egan Reich
Genre: Romantisk komedi, Komedi, Drama

  
Vad: Sarah, hipp bokhandlare och serietecknare, och Kevin, cool rockmusiker, har just flyttat ihop. Men när Kevin friar till Sarah under en konsert med sitt band, säger hon nej. De flyttar isär, Kevin drar ut på turné och Sarah börjar uppvaktas av den trevliga marinbiologen, tillika flitiga kunden i hennes bokaffär, Jonathan. Men eftersom Sarahs präktiga syster snart ska gifta sig med Andrew, den andra halvan av Kevins rockduo, får det före detta paret svårt att släppa taget om varandra.

Vem: Lizzy Caplan är trovärdig och fin som den grubblande, tvekande Sarah, och detsamma gäller Mark Webber som blyg marinbiolog med förkärlek för artister med Wolf-namn (han har sett Wolf Eyes, Wolf Parade, Patrick Wolf, med flera, dock inte Steppenwolf!). Geoffrey Arend som Kevin känns lite mindre äkta, men det kompenseras mer än väl av hans musikerkollega, underbara Martin Starr (oförglömlig som världens bästa Bill i Freaks and Geeks). Alison Brie är för mig bara känd som Petes fru i Mad Men, men jag gillar henne som den horribla systern Beth – med tanke på hur mycket hon irriterar mig kan jag bara säga att hon gör ett bra jobb.

   
Hur: Save the Date träffar inte rätt på alla punkter, men den lyckas i alla fall hålla sig på rätt sida av den hårfina gräns som de flesta amerikanska filmer om "coola människor" (oftast är de i reklam- och/eller musikbranschen) inte klarar. Att Kevins och Andrews band känns som en mesigare version av Rays och Charlies motsvarande i Girls är acceptabelt, för filmen hänger inte kvar i såna detaljer, utan sveper mest förbi dem, för att istället koncentrera sig på relationerna huvudpersonerna emellan. Vilket är högst tacksamt, för på det planet är Save the Date både hyfsat djupgående och trovärdig. Och den väjer varken för det komiska eller det ångestfyllda i de tvära kast mellan hopp och förtvivlan som förhållandelivet innebär. Tacksamt för de som gillar tanken på romcoms, men sällan står ut med dem i praktiken.

Extra plus för Sarahs serieteckningar, i själva verket ritade av Jeffrey Brown, som gott kunde fått lite mer utrymme.

Klart bättre än: Celeste & Jessie Forever, Something Borrowed, I Love You, Man, Nick & Norahs oändliga låtlista

Nästan i klass med, men något sämre än: Bridesmaids, (500) Days of Summer, Blue Valentine, High Fidelity
 
Mitt betyg: 3+ av 5

Du gör mig galen! (2012)

Originaltitel: Silver Linings Playbook
Svensk titel: Du gör mig galen!
Land: USA
År: 2012
Regissör: David O. Russell
Manusförfattare: David O. Russell, Matthew Quick
Genre: Drama, Komedi, Romantisk komedi

  
Vad: Pat har just skrivits ut från en psykiatrisk klinik. Han hamnade där efter att ha upptäckt sin fru Nikki i duschen tillsammans med en kollega, och sedan halvt misshandlat denna kollega. Nu bor han hos sina föräldrar och är förbjuden att ens vistas i närheten av Nikki. Men det enda han vill är att övertyga henne om att han är redo för ett sunt förhållande igen. Samtidigt parar hans vänner ihop honom med Tiffany, en ung änka som också lider av vissa psykiska besvär, och efter några trevande försök till dejter bestämmer de sig för att ställa upp i en stor danstävling tillsammans – kanske för att komma varandra närmare, kanske bara för att ge Pat en chans att visa Nikki hur målinriktad och stabil han blivit.

Vem: Bradley Cooper är okej som Pat, men inte mer. Jag vet inte om det beror på rollen eller hans egna kvaliteter, men eftersom jag inte minns honom från någon annan film jag sett (vilket är en tre, fyra stycken), antar jag att han är en lite väl anonym skådis. Desto starkare är Jennifer Lawrence som Tiffany, rollen som gav henne en Oscar. En helt och hållet välförtjänt utmärkelse, hon övertygar i varje känsloläge, från ledsen till förbannad till glad till bara cool. Även Jackie Weaver och Robert De Niro är bra som Pats oroliga, och oroande, föräldrar. Jag gillar också John Ortiz som Pats på ytan lyckligt gifta, men egentligen skräckslagna och deprimerade, vän. Och Chris Tucker är rolig som den kroniske lögnaren Danny, även om hans roll mest bara fungerar som comical relief.
 

  
Hur: Drygt halvvägs in i filmen befinner sig Pat med vänner utanför en fotbollsarena med tusentals öldrickande, äckliga män, och jag hinner tänka att Silver Linings Playbook är bland de bättre vem-är-egentligen-sjuk-och-vem-är-normal-filmerna jag sett på senare år. Inte i närheten av Gökboet förstås (som ju är grundpelaren i den filmkategorin), men ändå, den lyckas både underhålla och beröra. Strax därefter vänder dock historien 180 grader och det blir inget mer än en vanlig romantik komedi av det hela. Även om jag gillar kemin mellan Pat och Tiffany känns det som att hela idén med de psykiska problemen går till spillo, och kanske rentav borde slopats. Filmen tillför inget nytt i ämnet och förutom att skildringen av deras respektive sjukdomstillstånd inte känns trovärdig, tycker jag inte heller att den är nödvändig. Det hade liksom räckt med att de presenterats som två lite udda personer, som gått genom en del jobbigt.

  
När jag tänker på det är ju Pat faktiskt bara ännu en i raden av småirriterande, nyskilda män – i åldern runt 30 och som vill ha sin exfru tillbaka – som den amerikanska indiegenren överbefolkats av under 2000-talet. Tiffany däremot är en betydligt roligare och mer originell karaktär. Stark – men inte rädd för att vara bräcklig – öppensinnad och humoristisk.
 
En del klagomål alltså, men på det hela taget tycker jag ju om filmen. Visst, det gör mig smått förbannad att det ska krävas psykisk sjukdom för att göra en romcom om personer som är lite sköra, men bortsett från det hade jag faktiskt trevligt från första till sista minut i biosalongen. Mest av allt för att det finns så många karaktärer att tycka om, även om det beror mer på skådespelarna än manuset.
 
Sedan är det en annan sak att den svenska titeln är så dålig att filmen nästan förtjänar en etta i betyg enkom på grund av det. Jag försöker att bara förtränga detta. (Fascinerande dock att SF klämt in originaltiteln inom parentes på sina biljetter. Som att de faktiskt medger hur pinsamt det hela är.)

Bättre än: Friends with Kids, Dan in Real Life, Dirty Dancing, Something Borrowed, Familjen Savage, Duane Hopwood, Paper Man

Ungefär i klass med: Lars and the Real Girl, Away We Go, Livet från den ljusa sidan
 
Mitt betyg: 4- av 5

Celeste & Jesse Forever (2012)

Originaltitel: Celeste & Jesse Forever
Svensk titel: Celeste & Jesse Forever
Land: USA
År: 2012
Regissör: Lee Toland Krieger
Manusförfattare: Rashida Jones, Will McCormack
Genre: Romantisk komedi, Drama
  

Vad: Celeste och Jesse har separerat, men bor fortfarande i samma byggnad. Hon är en ambitiös trendspanare och (om jag förstår det rätt) någon form av manager/idéspruta på ett hett skivbolag, han är en surfarkille (säger han i alla fall, vi ser honom aldrig ens på stranden) utan ambitioner, men med vissa konstnärliga drömmar (säger han i alla fall, vi ser varken några gallerier eller konstverk). När deras vänner tröttnar på att det forna paret inte kan släppa taget om varandra, går det långsamt upp för dem att de kanske borde börja träffa andra. Trots sin brist på ambitioner är det Jesse som lyckas bäst (tror jag i alla fall, det är mest Celestes misslyckade singeläventyr vi får följa). Och just det, Celeste har det extra jobbigt för att hon måste promota någon slags Lady Gaga-liknande artist, som jag tror att filmens tänkta publik ska förakta.

Vem: Rashida Jones har varit med i flera framgångsrika filmer (The Social Network, I Love You, Man, Friends with Benefits) de senaste åren, och gjort helt okej ifrån sig, men som Celeste är hon verkligen inte bra. Delvis för att karaktären hon spelar inte är särskilt trovärdig, men mest för att hon inte kan leverera sina repliker. Jag skulle gärna säga att skuggan inte faller över henne, utan regissören, men eftersom hon varit med och skrivit manus kan jag inte riktigt det. Övriga framträdande roller spelas dock alla ungefär lika dåligt. Andy Samberg (som också medverkade i I Love You, Man och Friends with Benefits) har turen att karaktären Jesse känns lite mer trovärdig, men å andra ges han inte utrymme att visa särskilt många känslor alls. Hans nya förhållande med Veronica (Rebecca Dayan) borde vara viktigt för filmens utveckling, men begränsas till två, tre korta och oinspirerade konversationer.
 
Vanligtvis skickliga Emma Roberts är inget vidare som nämnda Lady Gaga-popstjärna, men det beror helt och hållet på karaktärens brister och de korkade vändningar manuset tar för henne. Samma sak med Chris Messina, som nog borde hålla sig till lite mjukare roller än kaxige tjejtjusaren Paul. Den enda som egentligen får godkänt är Elijah Wood som Celestes stressade men ganska sympatiska chef.

 

Hur: Celeste & Jesse Forever vill vara den uppdaterade versionen av en romcom, med trovärdiga karaktärer och en modern syn på förhållanden. Och idén tilltalar mig, för visst måste det gå att berätta en rolig och romantisk historia utan genrens sedvanliga glättighet och fantasilösa dynamik i både relationer och händelseutveckling? Men istället för att leverera realism och naturliga karaktärer faller C&J Forever platt på alla punkter. Celestes och Jesses små interna skämt är enbart töntiga, relationen till deras vänner bygger på noll känslor och hundra procent dålig dialog, och samtidigt som filmen vill vara nymodig skildrar den alla lite mer progressiva förhållanden som naiva. Och greppen som används för att visa på karaktärernas utveckling (som hur Celeste hanterar köer...) är pinsamt intetsägande. Det enda som skiljer den här filmen från en vanlig romcom är att huvudpersonerna har hippare jobb och att skådespelet är lite sämre.

Bättre än: Du har mail

Sämre än: Bridesmaids, Sömnlös i Seattle, När Harry mötte Sally, kort och gott: de flesta romcoms

Läs också: Mitt inlägg om Something Borrowed och romcoms i allmänhet

Mitt betyg: 2- av 5

2 dagar i New York (2011)

Originaltitel: 2 Days in New York
Svensk titel: 2 dagar i New York
Land: Frankrike (Belgien, Tyskland)
År: 2011
Regissör: Julie Delpy
Manusförfattare: Julie Delpy, Alexia Landeau, Alexandre Nahon
Genre: Romantisk komedi

 
Vad: Uppföljaren till småroliga 2 dagar i Paris, där huvudpersonen Marion (Julie Delpy) flyttat till New York. Hennes pojkvän är svart, och när hennes franska familj kommer och hälsar på uppstår förstås den ena kulturkrocken efter den andra (jag trodde ju det fanns ganska många människor med afrikanskt ursprung i Frankrike, men att döma av denna familj så icke). Och så ska Marion ställa ut lite fotografier på ett väldigt New Yorkskt och trendigt galleri (återigen, finns det inte rätt många såna i Paris också?).

Vem: Julie Delpy är utmärkt som den stressade Marion. Chris Rock som pojkvän/sambo får knappt godkänt, han är ungefär lika träig som Adam Goldberg i den förra filmen, om än
– mot alla odds – lite mindre pladdrig. Roligaste, och mest oväntade, inslaget står dock en kultförklarad skådespelare/regissör/multikonstnär i en cameo-roll för, men nämner jag dennes namn går överraskningsmomentet till spillo. (Hen syns inte heller i rollistan på IMDb, om du inte klickar på "Full cast and crew".)
 
Hur: Det finns egentligen inget mer att säga om handlingen än det jag redan skrivit. 2 dagar i New York handlar mer om situationskomik än historieberättande. Och visst är det roliga situationer ibland, men väl ofta är de av typen pinsam-familj-skämmer-ut-sina-barn/syskon, som vi matats med sedan barnsben i form av Cosby, Sune, Svensson Svensson o s v. Bortsett från det gillar jag ändå Marion, och jo, franska män och kvinnor har en del roligt för sig. Sedan är det den där skådespelaren/konstnären också, så oväntad och just därför så rolig. På en bra dag ger jag 2 dagar i New York godkänt.

Bättre än: Den sliskiga sortens romantiska komedier om plastmänniskor

Sämre än: Woody Allens New York-baserade relationskomedier
 
Mitt betyg: 3- av 5