Kodachrome (2017)

Originaltitel: Kodachrome
Svensk titel: Kodachrome
Land: USA
År: 2017
Regissör: Mark Raso
Manusförfattare: Jonathan Tropper
Genre: Drama

Vad: Matt – tidigare framgångsrik skivbolagstalangjägare, nu på väg att mista sitt jobb – måste skjutsa sin far Ben – professionellt en legandarisk fotograf, privat en första klassens skitstövel – till det sista fotolabbet som fortfarande framkallar Kodachrome-film. Filmrullarna kan absolut inte skickas med post, för då finns ju ingen anledning att para ihop de här två idioterna, eller ens berätta den här historien. Men just det, den är ju based on a true story, så då ska jag väl inte ifrågasätta hur de ens kan överväga att sätta sig i samma bil.

Ja, sedan är det Zoe också, faktiskt en ganska trevlig person tillika sjuksköterska, som tvingas haka på grabbarna grus bilresa. Men hon blir aldrig mycket mer än en svag vind av vänlighet i den storm av otrevligheter hennes medresenärer utsätter varandra för.

Vem: Ed Harris gör nog vad han kan med sin karaktär. Ben är en dryg och otrevlig person, och Harris vet hur man spelar såna. Zoe är tyvärr ganska platt, även om Elizabeth Olsen gör bra ifrån sig med det lilla material hon fått. Däremot har jag svårt för Jason Sudeikis, han klarar kanske av att förmedla Matts känslor hyfsat, men hans sätt att prata får mig bara att tänka actiontrailer-speakerröst. Och som talangjägare åt ett hippt skivbolag är han allt annat än trovärdig. Det är skinnjackan han inte kan bära, det är sättet han vill agera hipp indiekonnässör på sitt jobb, men framstår som en skurkaktig mellanchef på någon ansiktlös storkoncern. Och det är hans slarviga ihopklumpande av band, som Arcade Fire med Coldplay, Galaxie 500 med Live.

Nu kan det ju verka som att några brister i detaljkollen stör mig orimligt mycket, men de där bristerna är liksom symtomatiska för allt i Kodachrome. Musikdetaljerna verkar påkomna av någon som aldrig lyssnat på nämnda band. Zoe heter Zoe bara för att någon tyckte det låter som ett indie-namn. Resan innehåller de sedvanliga road movie-beståndsdelarna, från diner-luncher via släktbesök till den slutliga destinationen, men det känns inte som att manusförfattaren någonsin åkt på en bilfärd. Åtminstone inte med andra människor.

Att hela den här sörjan skrivits av den prisade romanförfattaren Jonathan Tropper är inte hundra procent överraskande, med tanke på hans ganska banala syn på mänskliga relationer. Men till och med för honom är det väl lite tunt? Kanske har för många producenter (femton personer, enligt IMDb) försökt agera kockar i den här Netflix-soppan? Uppenbarligen är det i alla fall någon som behöver förstå att du inte kan "koka ner" (detta förbannade uttryck!) några trötta genreklyschor till ett manus och få en trovärdig film.

Hur: Filmhistorien är ju full av karaktärer som till en början verkar vedervärdiga, men som framåt filmernas slutskeden, ändå skapar en viss empati eller åtminstone förståelse hos sin publik. Bland de lyckade exemplen finns allt från Gudfadern till Royal Tenenbaums. Mindre lyckade är väl valfritt överhuvud i sämre maffiahistorier, eller kanske Meryl Streep i Djävulen bär Prada. Kodachrome hör till de mindre lyckade. Men elaka pappa Ben är inte filmens verkliga problem. I de där berättelserna med hårdhudade gamlingar vars fasader vi långsamt får tränga genom, finns det ju alltid en mer eller mindre sympatisk huvudperson som kontrasterar mot illviljan och dumheten. Men inte i Kodachrome. Här kontrasteras den gamle gubbfan bara av en lite mindre gubbig fan.

Visst är det också Troppers syfte att inte välja en helt sympatisk snubbe för huvudrollen, grejen är bara att jag hela tiden får känslan av att Tropper egentligen inte tycker så illa om Matt. Hörni tittare, visst är han väl ändå rätt cool, en ganska skön snubbe?

Sedan blir jag så oerhört trött av sättet som huvudpersonernas allmänna jävlighet kombineras med indie-klyschigt vurmande för analoga media och snack om hur kulturen var bättre förr. Det finns filmer där det blir roligt, som While We're Young, eller till viss mån Be Kind, Rewind och Me, Earl and the Dying Girl (även om det är två mediokra filmer). Men eftersom Troppers karaktärer har absolut noll sympatiska egenskaper vill jag bara – på klassiskt Belushi-i-Animal-House-manér – dänga Bens kamera hårt i marken (är sugen på riva ut filmrullen och lägga i solen också, men vänta, det kanske de gjorde i filmen? Någonting lyckades de alltså med?) och bryta Matts vinyler mot mina knän.

Men vem vet, kanske är det inte Tropper eller regissör Mark Raso som gjort ett uselt jobb? De kanske bara lånat sitt namn till en av Netflix uträknad indie-road-movie-algoritm.

Sämre än: Alla road movies jag kan komma på.

Bättre än: Jo, Manos Hands of Fate är spontant en road movie den faktiskt klår. Och kanske Tom Greens bidrag till genren, men tror aldrig jag sett klart den...


Mitt betyg: 2- av 5

Frank (2014)

Originaltitel: Frank
Svensk titel: Frank
Land: USA, Irland, Storbritannien
År: 2014
Regissör: Lenny Abrahamson
Manusförfattare: Jon Ronson, Peter Straughan
Genre: Svart komedi, Drama, Musikfilm

Vad: Jon, musicerande ensamvarg, bor i en sån där sömnig brittisk kuststad som Morrissey sjunger om i "Everyday Is Like Sunday". Han är kompetent som keyboardist, men den musik han försöker skriva är, förutom banal, bara utkast som aldrig blir till färdiga låtar (även om Jon får det att låta annorlunda på sitt Twitter-konto). Men så en dag ges han chansen att vikariera bakom klaviaturen i ett band som passerar genom stan. Efter spelningen är medmusikerna inte hundraprocentigt nöjda med hans insats, men deras manager tycker Jon har tillräckligt med talang för att följa med ut på landet och delta i deras nästa skivinspelning.

Det ska dock tilläggas att bandets sångare bär ett enormt fejkhuvud av papier-maché som han aldrig (nej, aldrig) tar av sig, och varken övriga bandmedlemmar eller managern har alla hästar i stallet. Nej, hissarna går, så att säga, inte hela vägen upp. Snarare rasar de rakt neråt, och resan till skivstudion blir början på en mörk och märklig bergochdalbanefärd. Men vem vet, kanske kan det bli ett spännande album av det hela? Och kanske kan Jons sociala mediekanaler hjälpa bandet att nå ut till fler?

Vem: Domhnall Gleeson kunde inte vara bättre som den naiva, popularitetstörstande och måttligt begåvade Jon (tänk en korsning av Thom Yorke och Tiger Lou). Rollen som den excentriska Frank var tydligen skriven för Johnny Depp, men Michael Fassbender, som det till slut blev, duger bra han också. Sedan är det kanske inte så viktigt vem som gömmer sig där under jättehuvudet, de flesta repliker, hur välskrivna de än är, mumlas ju mest fram. Fassbender är dock utmärkt som sångare (en pratsjungande sådan, tänk Lou Reed). Bland de andra bandmedlemmarna är det Maggie Gyllenhaal som sticker ut mest, med en miserabel uppsyn som delvis känns inspirerad av Camera Obscuras Tracyanne Campbell (frisyren gör kanske sitt till den kopplingen). Hennes talang lyser starkt filmen igenom, oavsett om hon får ett av sina ursinniga raseriutbrott eller bara drömmer sig bort i musiken på scen.

Scoot McNairy (för mig mest känd från en av världens finaste musikvideor) förtjänar ett omnämnande också, han känns trovärdig som kreativ manager på dekis.

Hur: Det tar ett tag för Frank att hamna i rätt stämningsläge. De första minuterna i Jons hemstad känns både autentiska och lagom roliga, men när bandet sedan beger sig ut i skogen tar den svarta humorn inte bara överhanden, utan slår helt bakut. Det är delvis en smaksak, men jag vill nog påstå att det dråpliga fungerar bättre om det serveras i rimliga doser, och med rätt inramning. När Frank går på som värst blir det någon slags makaber buskis av det hela.

Men sedan blir filmen lite mer engagerande, dråpligheterna tonas ner och jag börjar nästan acceptera det där gigantiska ansiktet. Dessutom målas det långsamt upp en ganska vass kritik mot både jakten på kändisskap och sättet som den så kallade indiepubliken (alltså "oberoende" människor) snabbt tuggar i sig hajpade artister bara för att hosta upp dem igen i nästa ögonblick.

Den trevande inledningen till trots, när eftertexterna rullar förbi kan jag i alla fall inte säga annat än att det är något unikt jag just beskådat. Och flera veckor efteråt tänker jag fortfarande ofta på både scener och personer ur Frank.

Bättre än: Svårt att jämföra den med något annat verk, men tja, kanske 24 Hour Party People.

Ungefär i klass med: Walk the Line och Once, även om den inte liknar någon av dem. Alls.

Sämre än: Nä, egentligen går det inte att jämföra Frank med någonting annat, men den är hur som helst sämre än Inside Llewyn Davis, Almost Famous, I'm Not There och Control.

Mitt betyg: 4- av 5

Inside Llewyn Davis (2013)

Originaltitel: Inside Llewyn Davis 
Svensk titel: Inside Llewyn Davis
Land: USA
År: 2013
Regissör: Ethan Coen, Joel Coen
Manusförfattare: Ethan Coen, Joel Coen
Genre: Drama, Musik

Vad: Llewyn Davis är en kämpande folksångare i New Yorks The Village anno 1961. Ja, kämpande som i utan bostad och utan sin bortgångne sångpartner (vars andrastämma han fortfarande inte kan skaka av sig). Dessutom har han slarvat bort sin väns katt och råkat göra en annan väns flickvän gravid. Ja, just det, och så har han svårt att komma någon vart med sin musik.

Vem: Oscar Isaac är utmärkt som Llewyn, med en trött uppsyn som placerar sig någonstans mittemellan John Turturro som Barton Fink och Joaquin Phoenix som Johnny Cash. Och tja, resten av gänget är lika duktiga de också. Justin Timberlake känns präktig och träig, Carey Mulligan riktigt jävla förbannad, och John Goodman galen, läskig och alldeles för tung. En fröjd är det också att se Adam och Ray från Girls i sina små roller, även om de verkligen är små.

Hur: Jag uppskattar filmer som inte har någon tydlig riktning. Även om det inte direkt kan klassas som originellt, tycker jag det krävs ett visst mod att låta en historia gå i cirklar, eller plötsligt stanna upp och kränga åt sidan. Samtidigt är detta också min enda invändning mot Inside Llewyn Davis. Det är inte första gången Coen-bröderna berättar om en person som saknar mål och riktning, men Davis utsvävningar blir aldrig i närheten så intressanta eller absurda som Barton Finks eller Jeffrey Lebowskis.

Men varför jämföra med tidigare verk? Här finns förvisso några av de vanliga Ethan & Joel-ingredienserna – udda bifigurer, märkliga namn på människor (Greenfung) och platser (Fort Dix), och förstås folk som äter mat på ett så normalt sätt (det vill säga slafsigt och personligt) att det blir komiskt – men Llewyn Davis står också på sina egna realistiska ben. Eller det är just vad han inte gör. Och därför känns filmen, sin grund i en mytomspunnen era till trots, så realistisk. Musikerns tillvaro består inte i sprit, fest och sex, eller djupa existentiella diskussioner, utan långa, meningslösa bilresor, korta, förvirrade samtal med udda existenser vars vägar han aldrig kommer korsa igen, och utdragna förhandlingar med egoistiska snåljåpar som är och förblir egoistiska snåljåpar. För sådant kan livet vara, och det krävs exceptionell talang att göra en timme och fyrtiofyra minuters underhållning som klarar av att berätta det för oss.

Bättre än: Burn After Reading, The Ladykillers, Känn ingen sorg

Sämre än: Barton Fink, The Big Lebowski, Fargo, I'm Not There

Ungefär i klass med: O Brother, Where Art Thou?, A Serious Man, Strebern

Mitt betyg: 4 av 5

Några av mina goda bloggkollegor, tillika Filmspanare, har också sett och skrivit om Inside llewyn Davis. Här är vad de hade att säga om den:

Except fear, Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer, Har du inte sett den, Jojjenito, Movies-Noir, Moving Landscapes, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café.

A Skin Too Few: The Days of Nick Drake

Originaltitel: A Skin Too Few: The Days of Nick Drake
Svensk titel: A Skin Too Few: The Days of Nick Drake
Land: Nederländerna
År: 2002*
Regissör: Jeroen Berkvens
Manusförfattare: Jeroen Berkvens
Genre: Dokumentär, Musik, Biografi, Musikdokumentär 

 
Vad: En kort (48 minuter) dokumentär om den mytomspunne singer-songwritern Nick Drake, som hann släppa tre (i mina, och många andras öron) perfekta album under sin korta karriär, innan han 1974 tog sitt liv, 26 år ung.
   
Vem: Till stor del är det här en "talking heads"-dokumentär, där främst Nicks äldre syster, Gabrielle Drake, pratar om sin gudabenådade men fåordiga bror. Några intervjuer med artisten själv existerar inte och de enda rörliga bilder som finns av honom är en urgammal Super 8-film från föräldrahemmet, där den lille Nick knappt lärt sig gå. (Sedan finns förstås det här klippet, men med all sannolikhet är det inte Nick.) Joe Boyd, John Wood och Robert Kirby som jobbade med honom i studion pratar kort om inspelningarna och Drakes kvaliteter som både sångare och gitarrist, och Paul Weller uttalar sig lite om musiken. En ljudupptagning av en intervju med föräldrarna Rodney och Molly Drake hörs också.

Hur: Musikdokumentärer ska kanske inte vara för långa, men i det här fallet blir filmen verkligen lidande av sitt korta format.** Ett Nick Drake-fan gläds förstås åt den bakgrundshistoria som systern Gabrielle berättar, men den tid Nick faktiskt var en aktiv, skivinspelande artist ges alldeles för lite utrymme. Det blir liksom bara "han flyttade till London, tyckte det var jobbigt och hamnade till slut i sitt föräldrahem igen". Joe Boyd pratar lite grann om deras relation, och vi får höra några korta men fruktansvärt rörande anekdoter, men det är alltför många figurer från hans liv i London som saknas, till exempel John Martyn och de andra folkrockarna han umgicks med.
  
Sekvenserna från familjens hus och omgivningarna i den lilla byn Tanworth-in-Arden är dock fantastiska att se, och till filmskaparnas försvar ska sägas att kombinationen av Nick Drakes kompositioner och miljöbilderna är rent magiska. Har du inte hört musiken innan får de dig att börja tycka om den, och är du redan bekant med den får de dig att älska den ännu mer.

Se också: Searching for Sugar Man, The Devil and Daniel Johnston

Mitt betyg som Nick Drake-fan: 4 av 5
Mitt betyg som objektiv dokumentärtittare: 3 av 5

*: 2002 är årtalet som står på IMDb, men dokumentären visades märkligt nog på Stockholms Filmfestival redan 2000...
  
**: Jag såg A Skin Too Few första gången på Stockholms filmfestival för drygt tio år sedan. När jag nu tog del av den igen på DVD:n som medföljer Fruit Tree-boxen tyckte jag det var några scener som saknades. Kanske minns jag bara fel, jag har i alla fall sökt förgäves efter information på IMDb, men om du vet något om eventuellt bortklippta intervjuer får du gärna lämna en kommentar!