Visar inlägg med etikett Mai Zetterling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mai Zetterling. Visa alla inlägg

torsdag 22 augusti 2013

Nattlek (1966)



Originaltitel: Nattlek
Svensk titel: Nattlek
Land: Sverige
År: 1966
Regissör: Mai Zetterling
Manusförfattare: Mai Zetterling, David Hughes
Genre: Drama
  
    
Vad: Jan återvänder till sitt barndomshem (eller snarare barndomsslott) med sin flickvän Mariana. Miljön triggar minnesbilder av Jans ångestfyllda men också farsartade, nästan burleska, uppväxt som tycks ha varit ett enda långt vuxenparty. Och sedan är det hans svåra relation till den neurotiska modern, som på något freudianskt vis ska förklara varför Jan varken kan binda sig med eller tillfredsställa Mariana.

 
Vem: Det är rent olidligt att följa Keve Hjelm som den odrägliga, vuxna pojken Jan. Delvis beror det på karaktärens oförlåtliga beteende mot sin flickvän, men mest på Hjelms hopplöst daterade teaterskådespel. Det teatrala behöver inte vara ett problem i sig, de flesta svenska skådespelare i mitten på 60-talet led av det (ja, så gott som alla utom Lena Nyman), men några av dem hade ändå tillräcklig talang och närvaro för att dagens tittare ska kunna ha överseende med sättet att agera. Men så inte med Hjelm, han levererar sina pseudopsykologiska repliker HÖGT, TYDLIGT och HELT UTAN NYANSER...

Ingrid Thulin som Jans mor är givetvis också teatral, men det passar rollen bättre, och hon spelar i en helt annan division än Hjelm. Lena Brundin som Mariana har inte mycket material att jobba med, men gör i alla fall sin roll hyfsat nedtonad. Resten av karaktärerna flimrar mest förbi som delar av den Fellini-aktiga cirkus Jans uppväxt var. Bland slottets självupptagna, berusade och sexfixerade gäster är det bara Monica Zetterlund och den storväxta Christian Bratt jag minns efteråt.

Den enda som verkligen spelar riktigt bra är dock Naima Wifstrand, som Jans gamla mormor. En hygglig tant som påminner om Almodóvars favoritpensionär Chus Lampreave.

 
Hur: Jag tyckte väldigt mycket om Zetterlings Flickorna (1968) och det jag sett av långfilmsdebuten Älskande par (1964) kändes både starkt och välspelat. Men Nattlek träffar helt fel hos mig. Att Jan skyller sin alienation inför flickvännen på ett Oidupus-komplex känns larvigt och förlegat, men dessutom envisas Zetterling med den sortens cirkus- och gycklarsymbolik som man ibland ser hos Bergman och alltför ofta hos Fellini. Jag har lika svårt att sympatisera med överklassmänniskorna här som i La Dolce Vita, och jag tänker alltför ofta på den hysteriska , både för sättet som karaktärerna flockas kring kameran och hur de pratar om blommor och bin och män från Mars och kvinnor från Venus.

 
Till skillnad från Fellini kan man inte gärna anklaga Zetterling för att vara gubbsjuk. Kanske vill hon bara göra satir av överklasspojkar, jag vet inte. Där kan säkert finnas ett gott syfte, men formen är alldeles för mossig, både till symbolik och skådespel. Det enda försonande med Nattlek är Rune Ericsons svartvita foto och Wifstrands och Zetterlunds rollprestationer. Resten kan jag vara utan.

Ungefär i klass med, men åtminstone kortare än: La Dolce Vita, 8 ½

Sämre än: Älskande par, Flickorna, Smultronstället, Cabirias nätter
 
Mitt betyg: 2 av 5