Visar inlägg med etikett Fransk film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fransk film. Visa alla inlägg

söndag 3 november 2013

L'amour l'après-midi (1972)

Originaltitel: L'amour l'après-midi
Svensk titel: Kärlek på eftermiddagen
Land: Frankrike
År: 1972
Regissör: Eric Rohmer
Manusförfattare: Eric Rohmer
Genre: Drama, Romantik


Vad: Frédéric lever ett tryggt liv i förorten med fru, dotter och ett till barn på väg, men det är i storstaden (Paris) han trivs. Där finns kontoret och, framförallt, folkmassorna, vimlet, varuhusen och caféerna. Ingenstans känner han sig så levande som bland andra människor i rörelse.


Så långt är allting fint, Frédéric är tillfreds med att pulsen går upp under dagen för att sedan gå ner igen under kvällar och helger. Men så tittar Chloé, en gammal väns före detta, förbi på kontoret och även om han inte vill låtsas om det först, så börjar en längtan efter nya intryck, ett mer omtumlande och otryggt liv, långsamt infinna sig hos Frédéric. Han berättar för sin fru Hélène om Chloé och beskriver hennes impulsiva, orädda sätt som irriterande, men är det faktiskt så han tycker? Är verkligen hennes spontanbesök på kontoret så störande?

Vem: Bernard Verley (Frédéric) och Zouzou (Chloé) är flitiga skådespelare, även om jag inte sett dem i några andra filmer. Hur som helst är de perfekta för sina roller, Verley ser precis så pojkaktigt naiv och egenkär ut som rollen kräver, och Zouzou (som förresten sjöng den här finfina låten, och dejtade rockstjärnor som Brian Jones och Dave Davies) verkligen lyser av anti-etablissemang, samtidigt som hon känns ganska manipulativ i sin högst medvetna "spontanitet". I övrigt ser vi mest ganska oetablerade skådespelare i rollerna som Frédérics fru, vänner och kollegor. Françoise Fabian (Maud i Min natt med Maud) dyker dock upp i en absurd drömsekvens.


Hur: Till en början tycker jag verkligen om Kärlek på eftermiddagen. Bilderna från Paris gator är underbara att se för alla som någon gång blivit kära i, eller bara drömt om, den romantiska staden. Och Frédérics berättarröst ger filmen en trevlig stämning som känns hyfsat intellektuell och eftertänksam, utan att för den skull bli varken särskilt tung eller existentiell. Lagom lättsam och icke-världsfrånvänd underhållning alltså, precis vad jag tycker om. Och dessutom en fin påminnelse om varför jag gillar romantiska filmer i allmänhet och pratiga franska sådana i synnerhet.

Men ju mer av Frédérics liv jag ser, desto svårare får jag för honom. I början uppskattar jag hans lunchbetraktelser, sedan börjar jag tycka att dagdrömmarna är lite väl tonåriga (tänk Felix Herngrens fantasier i Vuxna människor), och snart känns han bara egoistisk i sitt värnande om den egna friheten framför allt. Överlag känns regissör Rohmers syn på manligt och kvinnligt ganska mossig.


I takt med att dessa dåliga egenskaper uppdagas börjar det också kännas som att filmen trampar vatten, och det blir svårare att koncentrera sig. Samtidigt är det långsamma tempot lite av Kärlek på eftermiddagens styrka. Vi ser dagarna, veckorna, till och med månaderna gå (tydligt markerade med en snygg almanacka på Frédérics kontor) utan att det egentligen händer så mycket. Huvudpersonernas känslor och tankar utvecklas, men det sker varken över en natt eller genom något fånigt tidshoppande, musiksatt montage (ni vet, de som moderna romantiska komedier måste använda för att publiken ska förstå att tid har gått), utan genom korta scener som får illustrera mer eller mindre subtila skillnader i karaktärernas beteenden. Framförallt slutscenen är magnifik på det sättet, och efter att filmen sjunkit till en klar trea i mina ögon, så tar den sig i sista minuten fram till nästa betygsgräns. Om än inte förbi den.

Bättre än: 95% av alla moderna romcoms.

Sämre än: Manhattan, Hannah och hennes systrar, Mamman och horan, Tag mitt liv, Mannen-hustrun-älskaren, Min natt med Maud

Mitt betyg: 3+ av 5

söndag 31 mars 2013

Efter revolutionen (2012)

Originaltitel: Aprés mai
Svensk titel: Efter revolutionen
Engelsk titel: Something in the Air
Land: Frankrike
År: 2012
Regissör: Olivier Assayas
Manusförfattare: Olivier Assayas
Genre: Drama

  
Vad: Den franska originaltiteln lyder "Efter maj", och filmen handlar om några ungdomars öden efter den omtumlande tid i Frankrikes historia som inleddes med majrevolten i Paris 1968. Trötta på massarbetslösheten och regeringens försök att lösa denna med sänkta löner (någon som känner igen retoriken?), gav sig många studenter ut i demonstrationer, där de möttes av brutalt motstånd från polisen. Efter revolutionen rivstartar med en dramatisk scen där ett antal väldigt unga pojkar och flickor slås sönder och samman av batongbeväpnade poliser. Filmens huvudpersoner undkommer med hjärtat i halsgropen, men desillusionerade av vad de sett börjar de istället vandalisera sin skola i någon slags ilsken och kanske inte helt genomtänkt - men fullt förståelig - protest mot samhället, etablissemanget, regeringen, de vuxna, vad du vill. Några scener är lika fartfyllda och hjärtklappningsframkallande som inledningen, men sedan splittras ungdomarna och tempot tar en radikal vändning. De försvinner ut på landsbygden, till Italien, till konstskolor, och långsamt försöker de komma till någon slags insikt om sina liv, om politiska protester, om världen. Låter det flummigt? Det beror på att det är flummigt.




Vem: Nästan bara unga och obekanta ansikten, men de är alla duktiga och framförallt trovärdiga. Lola Créton syntes senast i Min ungdoms kärlek, och för henne förutspår jag en lysande framtid - som Christine är hon fenomenal i alla känslolägen.
 
Hur: Det här är verkligen hit or miss, delvis beroende på humör, men främst vad man tycker om långsamma, händelsefattiga filmer. Inte för att det inte händer något i Efter revolutionen, men efter den första halvtimmens högre tempo tar den verkligen tid på sig, och många scener saknar rentav repliker. Personligen har jag inget alls emot ett sådant lugn, förutsatt att det finns annat, såsom skådespel, vackert foto och stämningsfulla miljöer, att koncentrera sig på. Och det gör det ju. Jag sympatiserar inte med alla ungdomarna, men jag fängslas av deras öden, framförallt den unge Gilles naiva försök att hävda sig som aspirerande konstnär i en scen full av hycklare och munväder. Och sättet som hans och Christines vägar korsas vid fel tillfällen får mig att tänka på både Den allvarsamma leken och De älskande vid polcirkeln. De dekadenta scenerna vid den nergångna jättevillan ute på landsbygden, förmodligen inspirerade av Stones inspelning av Exile on Main St., är också minnesvärda.
  

  
På det stora hela sägs det kanske lite för lite för att filmen ska beröra lika starkt som nämnda referenser, men där finns ändå något som får mig att fortsätta tänka på den långt efteråt. Må vara att tempot är lågt, ett sånt intryck innebär ändå ett starkt betyg.

Se också: The Dreamers, Norwegian Wood, Zabriskie Point
 
Mitt betyg: 4 av 5

torsdag 28 februari 2013

Bruden bar svart (1968)



Originaltitel: La mariée était en noir
Svensk titel: Bruden bar svart
Land: Frankrike
År: 1968
Regissör: François Truffaut
Manusförfattare: François Truffaut, Cornell Woolrich, Jean-Louis Richard
Genre: Thriller, Hämnd
  

 
Vad: I filmens inledande scen försöker Julie ta sitt liv, men stoppas av sin mor. Därefter lurar hon modern och sin brorsdotter att hon ska åka bort för att vila ut sig, men drar i själva verket ut på en mordturné. Fem namn står skrivna i hennes anteckningsbok, och snart anar vi att hon tänkt mörda dem, en efter en. Klädd i tjusiga svarta och vita kläder börjar hon söka upp och förföra dem på bröllop, i konsertlokaler, i deras hem, innan de till slut får veta hennes namn och sedan dör. Men vem är Julie egentligen, och varför ger hon sig på dessa män?

Vem: Jeanne Moreau är stencool i huvudrollen. Kyligt och säkert tar hon över scenerna, i den ena hippa 60-talskreationen efter den andra, och manipulerar männen på sin lista. Bland dem finns inget särskilt porträtt som riktigt sticker ut, männen är antingen självsäkra kvinnotjusare eller ensamma ungkarlar. Michel Bouquets sorgliga uppsyn, ensam i sin lilla ungkarlslya, är den enda som ger ett bestående intryck.
 
Hur: Precis som många andra av klassiske regissören Truffauts verk är Bruden bar svart egentligen en väldigt simpel film. Simpel, men underhållande. Det är fascinerande att följa den tuffa Julie, äckligt hur de ytliga männen reagerar när de ser henne, och ganska roligt hur hon ger dem vad de förtjänar. Sedan är bakgrundshistorien, som långsamt nystas upp, kanske inte lika intressant som i en del andra hämndrullar, exempelvis Kill Bill-filmerna (Julie stryker för övrigt namnen i sin anteckningsbok precis likadant som Uma Thurmans ”The Bride”). Men eftersom filmen ändå känns så anspråkslös, dess makabra innehåll till trots, gör det faktiskt inte så mycket. Sedan kan man läsa in hur mycket eller lite symbolik man vill i Julies handlingar – den går bra att se utan att ha de hornbågade analysglasögonen på, men för mig är det underliggande feministiska budskapet svårt att missa.

Bättre än: Både mer b-betonade hämndrullar som Foxy Brown och töntigt överdrivna historier som Old Boy

Sämre än: Kill Bill
  
ELLER
  
Bättre än: Sirenen från Mississippi

Sämre än: De 400 slagen
  
Mitt betyg: 4- av 5

onsdag 20 februari 2013

2 dagar i New York (2011)

Originaltitel: 2 Days in New York
Svensk titel: 2 dagar i New York
Land: Frankrike (Belgien, Tyskland)
År: 2011
Regissör: Julie Delpy
Manusförfattare: Julie Delpy, Alexia Landeau, Alexandre Nahon
Genre: Romantisk komedi

2 Days in New York

 
Vad: Uppföljaren till småroliga 2 dagar i Paris, där huvudpersonen Marion (Julie Delpy) flyttat till New York. Hennes pojkvän är svart, och när hennes franska familj kommer och hälsar på uppstår förstås den ena kulturkrocken efter den andra (jag trodde ju det fanns ganska många människor med afrikanskt ursprung i Frankrike, men att döma av denna familj så icke). Och så ska Marion ställa ut lite fotografier på ett väldigt New Yorkskt och trendigt galleri (återigen, finns det inte rätt många såna i Paris också?).

Vem: Julie Delpy är utmärkt som den stressade Marion. Chris Rock som pojkvän/sambo får knappt godkänt, han är ungefär lika träig som Adam Goldberg i den förra filmen, om än
mot alla odds lite mindre pladdrig. Roligaste, och mest oväntade, inslaget står dock en kultförklarad skådespelare/regissör/multikonstnär i en cameo-roll för, men nämner jag dennes namn går överraskningsmomentet till spillo. (Hen syns inte heller i rollistan på IMDb, om du inte klickar på "Full cast and crew".)
 
Hur: Det finns egentligen inget mer att säga om handlingen än det jag redan skrivit. 2 dagar i New York handlar mer om situationskomik än historieberättande. Och visst är det roliga situationer ibland, men väl ofta är de av typen pinsam-familj-skämmer-ut-sina-barn/syskon, som vi matats med sedan barnsben i form av Cosby, Sune, Svensson Svensson o s v. Bortsett från det gillar jag ändå Marion, och jo, franska män och kvinnor har en del roligt för sig. Sedan är det den där skådespelaren/konstnären också, så oväntad och just därför så rolig. På en bra dag ger jag 2 dagar i New York godkänt.

Bättre än: Den sliskiga sortens romantiska komedier om plastmänniskor

Sämre än: Woody Allens New York-baserade relationskomedier
 
Mitt betyg: 3- av 5