Originaltitel: The Big Sleep
Svensk titel: Utpressning
Land: USA
År: 1946
Regissör: Howard Hawks
Manusförfattare: William Faulkner, Leigh Brackett, Jules Furthman
Genre: Film noir, Spänning, Privatdeckare
Vad: Philip Marlowe är en klassisk privatdetektiv. Han har charm, tvivelaktig moral och en vass tunga, och använder hellre knytnävar än pistoler. Och på frågan "hur tar du din konjak" svarar han "i ett glas".
Marlow får i uppdrag av en gammal general att reda ut varför dennes
yngsta dotter pressas på pengar, men det hela utvecklas snart till en
mordhistoria, och ju djupare Marlowe gräver, desto fler fiender får han.
Men som vi vet är lägg-inte-näsan-i-blöt-varningar alla
privatdetektivers största sporre.
Vem: Mest av allt är det här såklart Humphrey Bogarts och Lauren Bacalls show, men det finns flera bra biroller också. John Ridgely som den hala ålen Eddie Mars, Elisha Cook Jr som liten detektiv, och Sonia Darrin som den sura Agnes. Och så Canino förstås, Mars brutala hantlangare, som mest kan liknas vid en skrämmande blandning av Matthew Modine och den vitsminkade mannen i Lost Highway. Riktigt obehaglig! Ja, och de flesta minns nog Dorothy Malone som bokhandlare, Joy Barlow som taxichaffis och Martha Vickers som bortskämt rikemansbarn, även om deras sätt att kasta sig vid Marlowes fötter (ibland rent bokstavligt) känns både larvigt och förlegat.
Hur: Filmen bygger mycket på sin oförutsägbarhet, men samtidigt är det också dess största svaghet. Visst är det spännande att inte ha en aning om vad som ska hända härnäst, men när detektiv Marlowe bara nystar och nystar, och storyn avverkar den ena bifiguren efter den andra, blir det snart svårt att se någon röd tråd och än mindre att engagera sig. Upplägget är visserligen lite detsamma i Riddarfalken från Malta, en film jag älskar, men där blir det liksom bara absurt, här är allting mer vardagligt, vilket också gör händelseutvecklingen lättare att avfärda som osannolik. Men det är klart, en detektivhistoria ska ju vara lite svårnystad, kanske till och med förvirrande. Och även om jag inte alla gånger känner att jag måste veta hur historien slutar, så är det intressant att följa Marlowe och se hur fallet långsamt kryper under skinnet på den till synes kolugna karln.
Det finns många noir-filmer jag gillar mer än The Big Sleep, men Bogart har något visst, tempot är ganska högt och dialogen ofta både rolig och rapp – utan att för den skull vara helt överdriven (ni vet, som i de flesta av Cary Grants rullar). Sedan blir det för mossigt ibland, när en tänkt käftsmäll ser lite väl fjäderlätt ut, eller när Bogart bokstavligen charmar glasögonen (och en del annat) av tidigare nämnda bokhandlare. Men det är mindre invändningar mot en film som redan fyllt pensionär och ändå lyckas hålla mig klistrad framför tv:n i 114 minuter – ända till den riktigt starka slutscenen. Impressive!
Citat: Marlowe: Such a lot of guns around town, and so few brains.
Bättre än: Murder, My Sweet, High Sierra, Detour, Pickup on South Street
Sämre än: Riddarfalken från Malta, Laura, Kiss Me Deadly, Chinatown
Mitt betyg: 4- av 5
Visar inlägg med etikett Film noir. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Film noir. Visa alla inlägg
måndag 15 juli 2013
måndag 25 februari 2013
Sunset Boulevard (1950)
Originaltitel: Sunset Blvd.
Svensk titel: Sunset Boulevard
Land: USA
År: 1950
Regissör: Billy Wilder
Manusförfattare: Charles Brackett, D.M. Marshman Jr., Billy Wilder
Genre: Drama, Film Noir, Film om film
Vad: Joe är en manusförfattare på dekis. Av en slump hamnar han i palatset där den isolerade gamla stumfilmsstjärnan Norma Desmond bor. Lockad av pengarna, och motiverad mest av bristen på någonting annat att göra, går han med på att sova över ett par nätter och hjälpa henne med ett storslaget filmmanus. Joe ser direkt att manuset är usel, men dras långsamt in i det ensamma men extrema lyxlivet – champagne- och kaviarfrukostar, bridgeluncher med andra avdankade stumfilmsstjärnor, stråkkvartettackompanjerade middagar, hemmabio (!) – till han inte längre kan förmå sig att lämna det.
Vem: William Holden är bra i huvudrollen, men det är Gloria Swanson som Norma som stjäl showen. Visst spelar hon över en del, men det är ju en viktig del av hela porträttet – Norma är inte sig själv längre, hon är en skugga av sina egna rollfigurer. Gamla stumfilmsregissören Erich von Stroheim (tänk en blandning av Alan Arkin och Jean Gabin) gör ett skrämmande bra porträtt av hennes überlojala assistent. Andra stjärnor från "the silent era" dyker upp i små cameoroller, många relativt okända idag, men Buster Keaton och svenska Anna Q Nilsson är fantastiskt roliga att se vid Desmonds bridgebord.
Mitt betyg: 4+ av 5
Svensk titel: Sunset Boulevard
Land: USA
År: 1950
Regissör: Billy Wilder
Manusförfattare: Charles Brackett, D.M. Marshman Jr., Billy Wilder
Genre: Drama, Film Noir, Film om film
Vad: Joe är en manusförfattare på dekis. Av en slump hamnar han i palatset där den isolerade gamla stumfilmsstjärnan Norma Desmond bor. Lockad av pengarna, och motiverad mest av bristen på någonting annat att göra, går han med på att sova över ett par nätter och hjälpa henne med ett storslaget filmmanus. Joe ser direkt att manuset är usel, men dras långsamt in i det ensamma men extrema lyxlivet – champagne- och kaviarfrukostar, bridgeluncher med andra avdankade stumfilmsstjärnor, stråkkvartettackompanjerade middagar, hemmabio (!) – till han inte längre kan förmå sig att lämna det.
Vem: William Holden är bra i huvudrollen, men det är Gloria Swanson som Norma som stjäl showen. Visst spelar hon över en del, men det är ju en viktig del av hela porträttet – Norma är inte sig själv längre, hon är en skugga av sina egna rollfigurer. Gamla stumfilmsregissören Erich von Stroheim (tänk en blandning av Alan Arkin och Jean Gabin) gör ett skrämmande bra porträtt av hennes überlojala assistent. Andra stjärnor från "the silent era" dyker upp i små cameoroller, många relativt okända idag, men Buster Keaton och svenska Anna Q Nilsson är fantastiskt roliga att se vid Desmonds bridgebord.
Hur: Inledningen
är klassisk, och lika briljant idag som (jag antar att den var) då det begav
sig. Joes berättarröst ger berättelsen en ödesmättad ton, och med hans eget
lik flytande i poolen i inledningsscenen blir det uppenbart att vi har en både mörk och märklig historia framför
oss.
Mörkret till trots
lider filmen ibland av en lite för klämkäck ton, framförallt de scener där Joe
temporärt kommer i kontakt med vännerna Betty
och Artie, och den ”vanliga” världen, igen. Å andra sidan ger de en bra kontrast till den underliga, tryckande
stämningen i Normas hus. Dessutom finns det en djupare dimension i
många av replikerna. Joe må agera trevligt mot sina gamla vänner, men det är
tydligt att han lider, nästan skäms över sig själv, i deras sällskap. Steget
från att bemöta Normas manér med lite distanserad sarkasm till att själv bli
världsfrånvänd och isolerad är kortare än Joe tror, och det är tragiskt att följa
denna nedåtgående spiral.
För att inte tala om Normas egna öde. Hennes överdrivna mimik, narcissismen och självhatet, beroendet av Max och Joe. Det är lika skrämmande som fascinerande att följa, och perfekt inramat av det pompösa och livlösa palats hon bor i.
Se också: Mulholland Drive är en lite mer mystisk film, men Lynch har hämtat mycket inspiration från Billy
Wilders klassiker. Kiss Me Deadly är mer samtida med
Sunset Boulevard, visserligen lite råare, men följer
också en 30-nånting man på dekis i L.A. som dras in i en dunkel och underlig värld. När det kommer till skildringar av galna föredettingar är What Ever
Happened to Baby Jane? oumbärlig. The Artist är en mer lättsam hyllning till stumfilmseran. Och apropå det kan man alltid se dubbelavsnittet av Seinfeld när George, Jerry och
Kramer drar västerut och lär känna Hollywoods mörka sida – lättsamt och genialisk.
Mitt betyg: 4+ av 5
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)