Kodachrome (2017)

Originaltitel: Kodachrome
Svensk titel: Kodachrome
Land: USA
År: 2017
Regissör: Mark Raso
Manusförfattare: Jonathan Tropper
Genre: Drama

Vad: Matt – tidigare framgångsrik skivbolagstalangjägare, nu på väg att mista sitt jobb – måste skjutsa sin far Ben – professionellt en legandarisk fotograf, privat en första klassens skitstövel – till det sista fotolabbet som fortfarande framkallar Kodachrome-film. Filmrullarna kan absolut inte skickas med post, för då finns ju ingen anledning att para ihop de här två idioterna, eller ens berätta den här historien. Men just det, den är ju based on a true story, så då ska jag väl inte ifrågasätta hur de ens kan överväga att sätta sig i samma bil.

Ja, sedan är det Zoe också, faktiskt en ganska trevlig person tillika sjuksköterska, som tvingas haka på grabbarna grus bilresa. Men hon blir aldrig mycket mer än en svag vind av vänlighet i den storm av otrevligheter hennes medresenärer utsätter varandra för.

Vem: Ed Harris gör nog vad han kan med sin karaktär. Ben är en dryg och otrevlig person, och Harris vet hur man spelar såna. Zoe är tyvärr ganska platt, även om Elizabeth Olsen gör bra ifrån sig med det lilla material hon fått. Däremot har jag svårt för Jason Sudeikis, han klarar kanske av att förmedla Matts känslor hyfsat, men hans sätt att prata får mig bara att tänka actiontrailer-speakerröst. Och som talangjägare åt ett hippt skivbolag är han allt annat än trovärdig. Det är skinnjackan han inte kan bära, det är sättet han vill agera hipp indiekonnässör på sitt jobb, men framstår som en skurkaktig mellanchef på någon ansiktlös storkoncern. Och det är hans slarviga ihopklumpande av band, som Arcade Fire med Coldplay, Galaxie 500 med Live.

Nu kan det ju verka som att några brister i detaljkollen stör mig orimligt mycket, men de där bristerna är liksom symtomatiska för allt i Kodachrome. Musikdetaljerna verkar påkomna av någon som aldrig lyssnat på nämnda band. Zoe heter Zoe bara för att någon tyckte det låter som ett indie-namn. Resan innehåller de sedvanliga road movie-beståndsdelarna, från diner-luncher via släktbesök till den slutliga destinationen, men det känns inte som att manusförfattaren någonsin åkt på en bilfärd. Åtminstone inte med andra människor.

Att hela den här sörjan skrivits av den prisade romanförfattaren Jonathan Tropper är inte hundra procent överraskande, med tanke på hans ganska banala syn på mänskliga relationer. Men till och med för honom är det väl lite tunt? Kanske har för många producenter (femton personer, enligt IMDb) försökt agera kockar i den här Netflix-soppan? Uppenbarligen är det i alla fall någon som behöver förstå att du inte kan "koka ner" (detta förbannade uttryck!) några trötta genreklyschor till ett manus och få en trovärdig film.

Hur: Filmhistorien är ju full av karaktärer som till en början verkar vedervärdiga, men som framåt filmernas slutskeden, ändå skapar en viss empati eller åtminstone förståelse hos sin publik. Bland de lyckade exemplen finns allt från Gudfadern till Royal Tenenbaums. Mindre lyckade är väl valfritt överhuvud i sämre maffiahistorier, eller kanske Meryl Streep i Djävulen bär Prada. Kodachrome hör till de mindre lyckade. Men elaka pappa Ben är inte filmens verkliga problem. I de där berättelserna med hårdhudade gamlingar vars fasader vi långsamt får tränga genom, finns det ju alltid en mer eller mindre sympatisk huvudperson som kontrasterar mot illviljan och dumheten. Men inte i Kodachrome. Här kontrasteras den gamle gubbfan bara av en lite mindre gubbig fan.

Visst är det också Troppers syfte att inte välja en helt sympatisk snubbe för huvudrollen, grejen är bara att jag hela tiden får känslan av att Tropper egentligen inte tycker så illa om Matt. Hörni tittare, visst är han väl ändå rätt cool, en ganska skön snubbe?

Sedan blir jag så oerhört trött av sättet som huvudpersonernas allmänna jävlighet kombineras med indie-klyschigt vurmande för analoga media och snack om hur kulturen var bättre förr. Det finns filmer där det blir roligt, som While We're Young, eller till viss mån Be Kind, Rewind och Me, Earl and the Dying Girl (även om det är två mediokra filmer). Men eftersom Troppers karaktärer har absolut noll sympatiska egenskaper vill jag bara – på klassiskt Belushi-i-Animal-House-manér – dänga Bens kamera hårt i marken (är sugen på riva ut filmrullen och lägga i solen också, men vänta, det kanske de gjorde i filmen? Någonting lyckades de alltså med?) och bryta Matts vinyler mot mina knän.

Men vem vet, kanske är det inte Tropper eller regissör Mark Raso som gjort ett uselt jobb? De kanske bara lånat sitt namn till en av Netflix uträknad indie-road-movie-algoritm.

Sämre än: Alla road movies jag kan komma på.

Bättre än: Jo, Manos Hands of Fate är spontant en road movie den faktiskt klår. Och kanske Tom Greens bidrag till genren, men tror aldrig jag sett klart den...


Mitt betyg: 2- av 5

Nattlek (1966)

Originaltitel: Nattlek
Svensk titel: Nattlek
Land: Sverige
År: 1966
Regissör: Mai Zetterling
Manusförfattare: Mai Zetterling, David Hughes
Genre: Drama
  

    
Vad: Jan återvänder till sitt barndomshem (eller snarare barndomsslott) med sin flickvän Mariana. Miljön triggar minnesbilder av Jans ångestfyllda men också farsartade, nästan burleska, uppväxt som tycks ha varit ett enda långt vuxenparty. Och sedan är det hans svåra relation till den neurotiska modern, som på något freudianskt vis ska förklara varför Jan varken kan binda sig med eller tillfredsställa Mariana.

 
Vem: Det är rent olidligt att följa Keve Hjelm som den odrägliga, vuxna pojken Jan. Delvis beror det på karaktärens oförlåtliga beteende mot sin flickvän, men mest på Hjelms hopplöst daterade teaterskådespel. Det teatrala behöver inte vara ett problem i sig, de flesta svenska skådespelare i mitten på 60-talet led av det (ja, så gott som alla utom Lena Nyman), men några av dem hade ändå tillräcklig talang och närvaro för att dagens tittare ska kunna ha överseende med sättet att agera. Men så inte med Hjelm, han levererar sina pseudopsykologiska repliker HÖGT, TYDLIGT och HELT UTAN NYANSER...

Ingrid Thulin som Jans mor är givetvis också teatral, men det passar rollen bättre, och hon spelar i en helt annan division än Hjelm. Lena Brundin som Mariana har inte mycket material att jobba med, men gör i alla fall sin roll hyfsat nedtonad. Resten av karaktärerna flimrar mest förbi som delar av den Fellini-aktiga cirkus Jans uppväxt var. Bland slottets självupptagna, berusade och sexfixerade gäster är det bara Monica Zetterlund och den storväxta Christian Bratt jag minns efteråt.

Den enda som verkligen spelar riktigt bra är dock Naima Wifstrand, som Jans gamla mormor. En hygglig tant som påminner om Almodóvars favoritpensionär Chus Lampreave.

 
Hur: Jag tyckte väldigt mycket om Zetterlings Flickorna (1968) och det jag sett av långfilmsdebuten Älskande par (1964) kändes både starkt och välspelat. Men Nattlek träffar helt fel hos mig. Att Jan skyller sin alienation inför flickvännen på ett Oidupus-komplex känns larvigt och förlegat, men dessutom envisas Zetterling med den sortens cirkus- och gycklarsymbolik som man ibland ser hos Bergman och alltför ofta hos Fellini. Jag har lika svårt att sympatisera med överklassmänniskorna här som i La Dolce Vita, och jag tänker alltför ofta på den hysteriska 8½, både för sättet som karaktärerna flockas kring kameran och hur de pratar om blommor och bin och män från Mars och kvinnor från Venus.

 
Till skillnad från Fellini kan man inte gärna anklaga Zetterling för att vara gubbsjuk. Kanske vill hon bara göra satir av överklasspojkar, jag vet inte. Där kan säkert finnas ett gott syfte, men formen är alldeles för mossig, både till symbolik och skådespel. Det enda försonande med Nattlek är Rune Ericsons svartvita foto och Wifstrands och Zetterlunds rollprestationer. Resten kan jag vara utan.

Ungefär i klass med, men åtminstone kortare än: La Dolce Vita, 8 ½

Sämre än: Älskande par, Flickorna, Smultronstället, Cabirias nätter
 
Mitt betyg: 2 av 5

The Weather Man (2005)

Originaltitel: The Weather Man
Svensk titel: The Weather Man
Land: USA (Tyskland)
År: 2005
Regissör: Gore Verbinski (Pirates of the Caribbean, The Ring)
Manusförfattare: Steve Conrad (Jakten på lycka, The Promotion)
Genre: Komedi, Drama

 
Vad: Dave Spritz är en duktig väderpresentatör på en lokal tv-station i Chicago, men i övrigt en ganska obegåvad människa. Hans fru har lämnat honom för en trevligare man och han kan inte nå fram till sina barn. Till råga på allt har hans far fått ett svårt sjukdomsbesked. Enda ljuspunkten i Daves liv är en chans till ett större tv-jobb på ett nationellt program, men å andra sidan skulle det kräva en flytt till New York, vilket kanske inte vore optimalt för den redan ganska misslyckade familjerelationen. För att ta rätt beslut och bli mer närvarande i sitt eget liv börjar han träna bågskytte. Och just det, förutom de rafflande pilbågescenerna finns där också en massa illa dold produktplacering i form av snabbmat som kastas på Dave. Han får den kastad på sig av avundsjuka och/eller bittra tv-tittare, och beskriver sedan för sin far i telefon vad som utmärker den aktuella snabbmatsprodukten.


Vem: Jag tillhör inte lägret som brukar dissa Nicolas Cage, men som alienerad väderpresentatör måste jag faktiskt säga att han är helt usel. Både när han levererar sina repliker och agerar berättarröst har han anlagt en släpig, trött ton som får en att undra om det är John Pohlman som stått förebild. Michael Caine är lite bättre som fadern (även om det är svårt att tro på någon form av släktskap dessa två herrar emellan) och likaså min favorit Hope Davis som exfrun. Gemmenne de la Peña och Nicholas Hoult sköter sig hyggligt som deras barn, även om det är lite märkligt att Hoult (och Caine också, förstås) talar brittisk engelska.
 
Hur: The Weather Man saknar ordentlig handling, men det är inte filmens största problem. Idén om en väderpresentatör som är trött på folks prat om väder, och som dessutom avundas tillräckligt av gemene man för att de ska vilja kasta färsk snabbmat på honom, är ju faktiskt ganska rolig. Men allt vi får är en korkad medelålders man, vars egenskaper kan sammanfattas med att han glömmer köpa rätt mat till familjen för att en ung kvinnas jeansklädda bakdel distraherar honom. Storyn har också några obehagliga inslag, såsom faderns dödliga sjukdom och sonens pedofil till handledare, men de levereras med för stor distans och utan känsla. Kanske hade det känts mer om Cage presterat bättre, men uppenbarligen har varken regissör Gore 'Pirates' Verbinski eller manusförfattare Steve Conrad någon känsla för personporträtt, så jag skyller hellre det här misslyckandet på dem. Ja, och musiken såklart - horribel, elektronisk smörja som bäst kan beskrivas som en blipp-bloppig version av Seinfeld-temat. The horror!

Bättre än: Inte mycket, men finns säkert några gubbsjuka rullar, eller någon Hallmarkproduktion, som den slår på fingrarna.

Sämre än: The Man Who Wasn't There, American Beauty
 
Mitt betyg: 2 av 5

Celeste & Jesse Forever (2012)

Originaltitel: Celeste & Jesse Forever
Svensk titel: Celeste & Jesse Forever
Land: USA
År: 2012
Regissör: Lee Toland Krieger
Manusförfattare: Rashida Jones, Will McCormack
Genre: Romantisk komedi, Drama
  

Vad: Celeste och Jesse har separerat, men bor fortfarande i samma byggnad. Hon är en ambitiös trendspanare och (om jag förstår det rätt) någon form av manager/idéspruta på ett hett skivbolag, han är en surfarkille (säger han i alla fall, vi ser honom aldrig ens på stranden) utan ambitioner, men med vissa konstnärliga drömmar (säger han i alla fall, vi ser varken några gallerier eller konstverk). När deras vänner tröttnar på att det forna paret inte kan släppa taget om varandra, går det långsamt upp för dem att de kanske borde börja träffa andra. Trots sin brist på ambitioner är det Jesse som lyckas bäst (tror jag i alla fall, det är mest Celestes misslyckade singeläventyr vi får följa). Och just det, Celeste har det extra jobbigt för att hon måste promota någon slags Lady Gaga-liknande artist, som jag tror att filmens tänkta publik ska förakta.

Vem: Rashida Jones har varit med i flera framgångsrika filmer (The Social Network, I Love You, Man, Friends with Benefits) de senaste åren, och gjort helt okej ifrån sig, men som Celeste är hon verkligen inte bra. Delvis för att karaktären hon spelar inte är särskilt trovärdig, men mest för att hon inte kan leverera sina repliker. Jag skulle gärna säga att skuggan inte faller över henne, utan regissören, men eftersom hon varit med och skrivit manus kan jag inte riktigt det. Övriga framträdande roller spelas dock alla ungefär lika dåligt. Andy Samberg (som också medverkade i I Love You, Man och Friends with Benefits) har turen att karaktären Jesse känns lite mer trovärdig, men å andra ges han inte utrymme att visa särskilt många känslor alls. Hans nya förhållande med Veronica (Rebecca Dayan) borde vara viktigt för filmens utveckling, men begränsas till två, tre korta och oinspirerade konversationer.
 
Vanligtvis skickliga Emma Roberts är inget vidare som nämnda Lady Gaga-popstjärna, men det beror helt och hållet på karaktärens brister och de korkade vändningar manuset tar för henne. Samma sak med Chris Messina, som nog borde hålla sig till lite mjukare roller än kaxige tjejtjusaren Paul. Den enda som egentligen får godkänt är Elijah Wood som Celestes stressade men ganska sympatiska chef.

 

Hur: Celeste & Jesse Forever vill vara den uppdaterade versionen av en romcom, med trovärdiga karaktärer och en modern syn på förhållanden. Och idén tilltalar mig, för visst måste det gå att berätta en rolig och romantisk historia utan genrens sedvanliga glättighet och fantasilösa dynamik i både relationer och händelseutveckling? Men istället för att leverera realism och naturliga karaktärer faller C&J Forever platt på alla punkter. Celestes och Jesses små interna skämt är enbart töntiga, relationen till deras vänner bygger på noll känslor och hundra procent dålig dialog, och samtidigt som filmen vill vara nymodig skildrar den alla lite mer progressiva förhållanden som naiva. Och greppen som används för att visa på karaktärernas utveckling (som hur Celeste hanterar köer...) är pinsamt intetsägande. Det enda som skiljer den här filmen från en vanlig romcom är att huvudpersonerna har hippare jobb och att skådespelet är lite sämre.

Bättre än: Du har mail

Sämre än: Bridesmaids, Sömnlös i Seattle, När Harry mötte Sally, kort och gott: de flesta romcoms

Läs också: Mitt inlägg om Something Borrowed och romcoms i allmänhet

Mitt betyg: 2- av 5

Small Apartments (2012)

Originaltitel: Small Apartments
Svensk titel: Small Apartments
Land: USA
År: 2012
Regissör: Jonas Åkerlund
Manusförfattare: Chris Millis
Genre: Svart komedi, Drama, Thriller

 
Vad: Franklin bor i ett sunkigt hyreshus i L.A., är 32 år gammal, ensamstående och ganska udda. Han är skallig, klädd i enbart kalsonger och tubsockor – när han går ut, adderar han inte mer till sin utstyrsel än en peruk – och lever på bara läsk. Men mest av allt är han en man med ett problem. Hyresvärden ligger död i hans lägenhet, och nu måste han få bort kroppen utan att bli sedd av de frågvisa, och också ganska udda, grannarna. Den bittra gamla snuten Burt, och ett par mindre begåvade kollegor, kopplas snart på mordfallet, alltmedan vi får följa både Franklins och de andra hyresgästernas knasiga/tragiska upptåg.

Vem: Matt Lucas i huvudrollen var en ny bekantskap för mig, men i övrigt kryllar filmen av kändisar. Bland grannarna hittar vi en arg James Caan, en pårökt Johnny "Jackass" Knoxville och en lättklädd Juno Temple. Billy Crystal spelar den världsvana snuten, James Marsden är Franklins bror, och i några mindre roller ser vi Peter Stormare, Rosie Perez, och Amanda Plummer (kanske mest känd som "Honey Bunny" i Åkerlunds tydligaste inspirationskälla, Pulp Fiction). Och just det, vår egen Dolph som sliskig superstjärnepsykolog känd från tv.
 
Hur: Jonas Åkerlund har uppenbarligen sett både Pulp Fiction och The Big Lebowski mer än en gång. Men att överhuvudtaget jämföra någon av Tarantinos eller Coen-brödernas filmer med det här vore som att jämställa The Thin Blue Line eller Roger & Me med, typ, Ibiza ocensurerat (ni vet, en av TV4:s många englandsproducerade freakshows förklädda till dokumentärer). Nämnda regissörer måste vara världsmästare på att lyckas porträttera figurer som är konstiga, rentav extrema, och göra dem mänskliga och allmängiltiga. Åkerlund verkar inte ha minsta insikt i sina karaktärers liv, eller någon empati med vad de känner, han tycks mest bara ha samlat ihop ett gäng slitna klyschor från dåliga tv-serier. Jag menar, personporträtten är ungefär lika djupa som i ett avsnitt av CSI: Miami. Men okej, den har väl några försonande drag. Det solskensblekta fotot är fint (såklart, Åkerlund är ju musikvideoregissör), och någonstans finns det ändå ett visst mått av underhållning i den lilla mordhistorien. Åtminstone om man är svag för skildringar av Los Angeles dekadenta sida.

Bättre än: Dude, Where's My Car?

Sämre än: Pulp Fiction och The Big Lebowski, förstås. Men även mindre kvalitativa L.A.-skildringar som Chain of Fools och Två dagar i L.A..
 
Mitt betyg: 2 av 5