Visar inlägg med etikett Indiefilm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Indiefilm. Visa alla inlägg

tisdag 10 februari 2015

The One I Love (2014)

Originaltitel: The One I Love
Svensk titel: The One I Love
Land: USA
År: 2014
Regissör: Charlie McDowell
Manusförfattare: Justin Lader
Genre: Drama, Romantisk komedi, Mysterium


Vad: Sophie och Ethans förhållande knakar i fogarna. Av sin parterapeut får de rådet att spendera helgen i hans fritidshus utanför stan. Alla par som kommer dit åker nämligen därifrån lyckliga igen.

Sagt och gjort, men snart börjar vi ana att något inte står rätt till i det idylliska lilla huset. Sophie och Ethan är visserligen sällan överens om sina känslor inför saker och händelser, men nu börjar väl upplevelserna gå lite för mycket isär?

Vem: Ted Danson får visserligen agera parmedlare i filmens första scen, och med stort vitt hår och konnotationer till avdankade föredettingar gör han det bra. Men därefter är The One I Love helt och hållet Elisabeth Moss och Mark Duplass show. De båda behärskar till fullo konsten att spela lagom obekväma (inte skärrade, inte obrydda, bara lite besvärade), vilket syns i den osäkerhet som parrelationens begynnande sönderfall skapat. Men de får också använda det obekväma till att visa hur en rationell person kan tänkas agera när hen ställs inför något helt irrationellt. Och även om det är svårt att få en orealistisk situation att kännas realistisk, så gör både Moss och Duplass sitt yttersta för att det ska lyckas.


Sedan vill jag inte avslöja för mycket om handlingen, men det allra bästa med skådespelarinsatserna är hur subtilt karaktärerna förändras från en scen till en annan. Det är bara små, små saker som händer, men ändå upplever jag som tittare precis samma förvirring som rollfigurerna gör inför varandra. Imponerande.

Hur: Mark Duplass-filmer är lite av en egen genre. Eller ja, "mumblecore" kallar väl vissa den, men det namnet kan ju innefattar indiefilmer i största allmänhet, medan Duplass har en tendens att medverka i berättelser som antingen är lite mer udda - såsom Safety Not Guaranteed - eller bara bygger på en enda idé/infallsvinkel - såsom Humpday. Jag gillar egentligen inte någon av de filmerna, men The One I Love klarar på något sätt av att kombinera båda dessa stilar utan att jag tappar intresset.

Visst, känslan av att se på filmad teater är fortfarande där, men det stör inte, för den lilla twisten i manuset är precis så lagom puttrande rolig att jag måste veta vad som ska hända. Bara att få se hur Sophie och Ethan ska bete sig i nästa scen är nog för att hålla mitt intresse uppe under hela filmen.


Tyvärr tycker jag inte att historien knyts ihop särskilt bra, det blir ganska förutsägbart. Och det är på den punkten som manusförfattaren Justin Lader verkligen har något att lära av Hollywoods allra smartaste galenpanna, Charlie Kaufman. Även om det här inte alls är lika spektakulärt rent visuellt som Kaufmans filmer, utan mer av ett enkelt kammarspel, så är det omöjligt att inte dra den parallellen. Och omöjligt att inte känna hur Lader bleknar i jämförelse.

Men The One I Love håller nästan hela vägen in i mål, och resan dit är så underhållande och välspelad att den gör sig förtjänt av en fyra. Det finns hopp om framtiden för Justin Lader.

Bättre än: Safety Not Guaranteed

Ungefär i klass med: Ruby Sparks, Stranger Than Fiction

Sämre än: Nästan allt av Charlie Kaufman

Mitt betyg: 4- av 5

onsdag 21 januari 2015

Frank (2014)

Originaltitel: Frank
Svensk titel: Frank
Land: USA, Irland, Storbritannien
År: 2014
Regissör: Lenny Abrahamson
Manusförfattare: Jon Ronson, Peter Straughan
Genre: Svart komedi, Drama, Musikfilm


Vad: Jon, musicerande ensamvarg, bor i en sån där sömnig brittisk kuststad som Morrissey sjunger om i "Everyday Is Like Sunday". Han är kompetent som keyboardist, men den musik han försöker skriva är, förutom banal, bara utkast som aldrig blir till färdiga låtar (även om Jon får det att låta annorlunda på sitt Twitter-konto). Men så en dag ges han chansen att vikariera bakom klaviaturen i ett band som passerar genom stan. Efter spelningen är medmusikerna inte hundraprocentigt nöjda med hans insats, men deras manager tycker Jon har tillräckligt med talang för att följa med ut på landet och delta i deras nästa skivinspelning.

Det ska dock tilläggas att bandets sångare bär ett enormt fejkhuvud av papier-maché som han aldrig (nej, aldrig) tar av sig, och varken övriga bandmedlemmar eller managern har alla hästar i stallet. Nej, hissarna går, så att säga, inte hela vägen upp. Snarare rasar de rakt neråt, och resan till skivstudion blir början på en mörk och märklig bergochdalbanefärd. Men vem vet, kanske kan det bli ett spännande album av det hela? Och kanske kan Jons sociala mediekanaler hjälpa bandet att nå ut till fler?


Vem: Domhnall Gleeson kunde inte vara bättre som den naiva, popularitetstörstande och måttligt begåvade Jon (tänk en korsning av Thom Yorke och Tiger Lou). Rollen som den excentriska Frank var tydligen skriven för Johnny Depp, men Michael Fassbender, som det till slut blev, duger bra han också. Sedan är det kanske inte så viktigt vem som gömmer sig där under jättehuvudet, de flesta repliker, hur välskrivna de än är, mumlas ju mest fram. Fassbender är dock utmärkt som sångare (en pratsjungande sådan, tänk Lou Reed). Bland de andra bandmedlemmarna är det Maggie Gyllenhaal som sticker ut mest, med en miserabel uppsyn som delvis känns inspirerad av Camera Obscuras Tracyanne Campbell (frisyren gör kanske sitt till den kopplingen). Hennes talang lyser starkt filmen igenom, oavsett om hon får ett av sina ursinniga raseriutbrott eller bara drömmer sig bort i musiken på scen.


Scoot McNairy (för mig mest känd från en av världens finaste musikvideor) förtjänar ett omnämnande också, han känns trovärdig som kreativ manager på dekis.

Hur: Det tar ett tag för Frank att hamna i rätt stämningsläge. De första minuterna i Jons hemstad känns både autentiska och lagom roliga, men när bandet sedan beger sig ut i skogen tar den svarta humorn inte bara överhanden, utan slår helt bakut. Det är delvis en smaksak, men jag vill nog påstå att det dråpliga fungerar bättre om det serveras i rimliga doser, och med rätt inramning. När Frank går på som värst blir det någon slags makaber buskis av det hela.

Men sedan blir filmen lite mer engagerande, dråpligheterna tonas ner och jag börjar nästan acceptera det där gigantiska ansiktet. Dessutom målas det långsamt upp en ganska vass kritik mot både jakten på kändisskap och sättet som den så kallade indiepubliken (alltså "oberoende" människor) snabbt tuggar i sig hajpade artister bara för att hosta upp dem igen i nästa ögonblick.


Den trevande inledningen till trots, när eftertexterna rullar förbi kan jag i alla fall inte säga annat än att det är något unikt jag just beskådat. Och flera veckor efteråt tänker jag fortfarande ofta på både scener och personer ur Frank.

Bättre än: Svårt att jämföra den med något annat verk, men tja, kanske 24 Hour Party People.

Ungefär i klass med: Walk the Line och Once, även om den inte liknar någon av dem. Alls.

Sämre än: Nä, egentligen går det inte att jämföra Frank med någonting annat, men den är hur som helst sämre än Inside Llewyn DavisAlmost Famous, I'm Not There och Control.

Mitt betyg: 4- av 5


onsdag 14 januari 2015

What If (2013)

Originaltitel: What If
Svensk titel: What If
Alternativ titel: The F Word
Land: Kanada
År: 2013
Regissör: Michael Dowse
Manusförfattare: Elan Mastai
Genre: Romantisk komedi, Drama


Vad: En fest i Torontos hippare kvarter. Bland alla unga, vackra människor möter vi den bittre singeln Wallace, som just hoppat av sina studier, och Chantry, en illustratör som har för vana att säga nej till befordringar. När de börjar prata återfår Wallace nästan tron på kärleken igen, innan Chantry nämner sin pojkvän. De blir vänner ändå och Wallace säger att han är nöjd så, även om vännen Allan påstår annorlunda. Allan själv träffar den redan upptagna Nicole på samma fest och de två blir snart oskiljaktiga.

Wallace tycker det är förkastligt med ett kärleksförhållande som grundar sig i otrohet. Allan å sin sida tycker Wallace är oärlig som inte erkänner att han har känslor för Chantry. Så vem, om någon, har egentligen rätt?


Vem: Daniel Radcliffe och Zoe Kazan är utmärkta som de gulliga Wallace och Chantry, och Adam Driver och Mackenzie Davis som Allan respektive Nicole likaså. Visst, de är alla ganska stereotypa personligheter, men skådespelarnas kvaliteter gör dem trovärdiga. Driver, som varit en favorit ända sedan de första avsnitten av Girls, levererar Allans buffliga repliker perfekt, och detsamma gäller Megan Park som Chantrys dryga syster. Min enda invändning är mot Rafe Spall som Ben, Chantrys politiska streber till pojkvän. Han känns liksom inte trovärdig som partner till en person som spelas av Kazan. Men tja, det går väl att hävda att det är ett medvetet val av regissör Michael Dowse.


Hur: Oavsett hur klyschigt gulliga huvudpersonerna är, och hur klyschigt störiga och icke-gulliga birollerna är, så tycker jag om det här. Jag har alltid gillat romcoms och så mycket bättre om inramningen är mer indie än klassisk Hollywood. För det måste ju sägas att de flesta filmer i genren ändå är rätt, tja, dåliga. Och min vanligaste invändning mot dem är att karaktärerna inte känns som människor, utan som sliskiga versioner av någon slags förebilder som Hollywood tror, eller vill, att (den i deras ögon inte jättesmarta) publiken ska ha. Så varje försök att faktiskt frångå detta blir nästan automatiskt uppskattat av mig.


Sedan går det förstås att komma dragandes med förutsägbarheten och allt det där. Men vi som tittar på sånt här gör det ju inte för att luska ut vem mördaren är, eller bli omskakade av smarta vändningar som ställer storyns första halva på ända. Nä, vi vill bara ha lite trovärdig underhållning, eventuellt toppad med några kvasifilosofiska diskussioner om hur den enes kärleksdöd är den andres kärleksbröd. Och där gör What If ett ganska bra jobb.

Bättre än: Valfri sliskig Hollywood-romcom

Sämre än: Valfritt realistiskt indiedrama

Mitt betyg: 3+ av 5

tisdag 6 januari 2015

White Bird in a Blizzard (2014)

Originaltitel: White Bird in a Blizzard
Svensk titel: White Bird in a Blizzard
Land: USA
År: 2014
Regissör: Gregg Araki
Manusförfattare: Gregg Araki (baserad på roman av Laura Kasischke)
Genre: Drama, Thriller, Mysterium


Vad: Det är 1988, Kat närmar sig slutet av high school. Hon bor i ett klassiskt villaområde-i-amerikansk-film med sin mamma Eve, vacker men miserabel hemmafru, och pappa Brock, anonym kontorsråtta. Föräldrarnas förhållande har alltid verkat kärlekslöst, men de senaste veckorna har Eve verkat ovanligt olycklig och betett sig allt underligare, innan hon en dag försvinner spårlöst. Kat blir äldre och försöker gå vidare, men långt in på college plågas hon fortfarande av märkliga mardrömmar om sin mor.


Vem: Shailene Woodley, som spelar Kat, är en ny favorit, hon imponerar lika mycket här som i Förr eller senare exploderar jag, The Descendants och The Spectacular Now. Någonstans saknas det lite djup i både Woodleys och andras rollfigurer, men det kan bara skyllas på manuset, inte skådespelet. Eva Green är perfekt som den tjusiga och alltmer plågade hemmafrun, och pappa Brock - mustaschprydd och alltid klädd i chinos, skjorta och slips, men inte kavaj - spelas utmärkt av Christopher Meloni. (En bra bit in i filmen trodde jag att Meloni var Elias Koteas, tills det slog mig att han idag nog är lite för gammal för rollen.) Angela Bassett är bra som Kats psykiater, Shiloh Fernandez och Mark Indelicato fina som Kats vänner, och Gabourey Sidibe som klippt och skuren för rollen som Kats tröga pojkvän Phil. Och slutligen är Thomas Jane minnesvärd som den äckliga, men kanske ändå välmenande, snuten.


Ja, just det. Ganska långt in i filmen dyker ju en viss Twin Peaks-figur upp i en liten biroll också. Roligt, men liksom alla de andra jag räknat upp är det inte utan att man vill ge denna karaktär lite mer utrymme.

Hur: Just Twin Peaks, och kanske ännu mer Donnie Darko, är de referenser som ligger närmast till hands när man vill jämföra White Bird in a Blizzard med andra verk. Soundtracket är som en direkt fortsättning på Donnie Darko (Echo & the Bunnymen, Depeche Mode, The Cure, Siouxsie and the Banshees, Cocteau Twins etc) och precis som i Richard Kellys film bidrar det dels till att snyggt fånga tidsandan, men också till att sätta den mystiska stämning som vilar under villaidyllens bedrägliga yta. Gregg Araki är dock en regissör som kan stå på egna ben, och många ingredienser känns igen både från Mysterious Skin och hans lite äldre "Teen Apocalypse Trilogy". Men just för att så mycket av innehållet ändå ligger nära de två tidigare nämnda mästerverken, kan jag inte låta bli att känna att White Bird saknar något. Vi får aldrig riktigt lära känna någon i filmen, faktiskt inte ens Kat. Och mammans öde förtjänar ju nästan en helt egen film.


Jag kan inte säga att något i filmen känns onödigt, så kanske borde Araki bara tillåtit sig att göra en längre film? Rentav en miniserie? För jag skulle gärna stanna kvar länge i Kats värld, a place both wonderful and strange...

Bättre än: Daydream Nation, Mysterious Skin

Sämre än: Twin Peaks, Donnie Darko

Mitt betyg: 4 av 5