Visar inlägg med etikett Hannah Arendt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hannah Arendt. Visa alla inlägg

söndag 29 december 2013

Årets filmer 2013

År: 2013
Mitt betyg: 4-
Bästa filmland: USA & Frankrike. Ett ovanligt hyfsat år för Sverige också.
Bättre än: 2012 & 2011, om än ingen milsvid skillnad
Sämre än: 2007 & 2009

De 20, enligt mig, bästa filmerna som haft svensk (bio- eller video-) premiär under 2013. Topp 3 var väldigt lätt att utse, nästföljande 7 också. Sedan var plats 11-20 alla stabila filmer, men som ändå inte gjorde  starkt intryck på mig. Bubblarna var underhållande och/eller speciella, men lättglömda.


1) Frances Ha - Noah Baumbach
Perfekt om det underbara förvirrade livet.

2) Foxfire - Laurent Cantet
En stark historia om utanförskap och kollektivism, och vad man kan och inte kan göra när insikten om samhällets orättvisor och ojämlikheter slår en rakt i ansiktet.

3) Blue Jasmine - Woody Allen
Förmodligen Woodys bästa allvarliga film någonsin. Innehåller minst en av årets rollprestationer.

4) The Perks of Being a Wallflower - Stephen Chbosky
Jag gillade boken mer, men fortfarande en oerhört hjärtvärmande skildring av panelhönan Charlie, med alla ingredienser en bra high school-rulle behöver.

5) Återträffen - Anna Odell
En av de starkaste svenska filmerna på många år. Första halvan är plågsamt fingertoppssäker och andra både modig, originell och skrämmande.

6) Blå är den varmaste färgen (La vie d'Adèle) - Abdellatif Kechiche
Tre samtidigt intensiva och långsamma timmar om ung kärlek. Mest av allt gillar jag hur berättandet aldrig får avbrytas av banala intriger, Kechiche fullföljer varje scen utan onödiga distraktioner. Jag vet inte hur många gånger i filmen som jag, uppfödd på överpedagogiska svenska ungdomsskildringar och amerikanska serier, tror att någon ska skära av Adèles väg när hon går längs gator eller korridorer - men, prisa gudarna, det händer aldrig!

7) Broken - Rufus Norris
Smärtsam socialrealism från Storbritannien som till och med slår Fish Tank på fingrarna. Tim Roth och Cillian Murphy står för riktigt starka skådespelarinsatser, men allra bäst är unga Eloise Laurence i huvudrollen. Med en sån debut lär vi få se mer av regissör Rufus Norris.


8) Efter revolutionen (Après mai) - Olivier Assayas
Inledningens upploppsscener är magnifika, det känns som att vara mitt inne i våldsamheterna. Vad som sedan följer är en betydligt mer lågmäld och poetisk resa genom några unga desillusionerade studenters försök att hitta sin plats i en värld de har svårt att relatera till men ändå finner så märkligt tilldragande och vacker.

9) Hannah Arendt - Margarethe von Trotta
"Det konstiga är inte att det hände, utan att det inte händer oftare", säger Max von Sydows cyniska konstnär om förintelsen i Hannah och hennes systrar. En hemsk tanke, men Hannah Arendt är inne på lite samma banor (kanske bara inte lika dragna till sin spets) när hon håller sitt brandtal om varför nazisterna inte får förminskas till bara enskilda ondskefulla män, i årets förmodligen starkaste filmscen.

10) The Bling Ring - Sofia Coppola
Coppola bjuder på ännu en intressant resa genom en tom, dråplig och absurd värld, där de vackra objekten är lika överflödiga som meningslösa och människorna helt förlorat förmågan att kunna se sig själva annat än utifrån.


11) Jakten (Jagten) - Thomas Vinterberg
12) The Master - Paul Thomas Anderson
13) A Royal Affair (En kongelig affære) - Nikolaj Arcel
14) Ginger & Rosa - Sally Potter
15) Monica Z - Per Fly
16) Stories We Tell - Sarah Polley
17) Promised Land - Gus Van Sant
18) The Place Beyond the Pines - Derek Cianfrance
19) Smärtgränsen (Después de Lucía) - Michel Franco
20) The Way Way Back - Nat Faxon, Jim Rash
  
  
Bubblare:
Bakom stängda dörrar (Dans la maison) - François Ozon
Django Unchained - Quentin Tarantino
Gravity - Alfonso Cuarón
Hello I Must Be Going - Todd Louiso
Hotell - Lisa Langseth
Känn ingen sorg - Måns Mårlind, Björn Stein
Vi är bäst! - Lukas Moodysson


Lore tog jag med på förra årets lista, eftersom jag såg den på Stockholms filmfestival 2012, annars skulle den lätt tagit sig in på topp 10.

torsdag 21 februari 2013

Hannah Arendt (2012)

Originaltitel: Hannah Arendt
Svensk titel: Hannah Arendt
Land: Tyskland, Frankrike, Luxemburg
År: 2012
Regissör: Margarethe von Trotta
Manusförfattare: Margarethe von Trotta, Pam Katz
Genre: Drama, Baserad på sann historia, Biografi, Filosofi


 
Vad: Historien om tyskjudiska filosofen Hannah Arendt och hennes rapporter från 1961 års rättegång mot Adolf Eichmann, nazisten som anses vara huvudansvarig för att bortförandet av miljoner människor till koncentrationslägren kunde genomföras.

Vem: Barbara Sukowa, kanske mest känd från Fassbinders Berlin Alexanderplatz och Lola, gör ett fenomenalt jobb i sin gestaltning av Arendt som en samtidigt känslig, grubblande, intelligent och bestämd person. Axel Milberg är bra som hennes mysiga make, och det är alltid roligt att se Julia Jentsch (ni vet, Sophie Scholl), även om hennes roll som parets assistent inte ges mycket utrymme.
 
Hur: Det tar en stund innan filmen sätter sig, men när den väl gör det, då sitter den som sten. Jag lämnar biografen upplyft, skärrad och berörd. Arendt var, åtminstone av filmen att döma, en makalöst stark och modig människa som vågade säga otroligt viktiga saker och stå fast vid dem, trots att halva världen, släkt och vänner inkluderade, gav sig på henne. När hon håller sitt brandtal om den banala ondskan och att det var vanliga människor, inte några monster, som bara följde order när de utförde historiens värsta brott, då känns det så viktigt att jag nästan skakar. Att hon dessutom får ett hatbrev av en granne som kallar henne "nazisthora", ja, det gör bara filmen ännu mer relevant idag.

Kostym och dekor skulle lätt kunna bli sekundära i den här typen av film, men jag vill påpeka att även de är förstklassiga. Hannahs och makens lya känns som ett riktigt 60-talshem, och varenda liten frisyr som skymtar förbi verkar genomtänkt. Extra plus för att man använt verkliga arkivbilder från rättegången, där nämnda sortens minutiöst planerade estetik annars kunde blivit för mycket.

Det är kanske lite för många scener som inte tillför filmen något, men vore det inte för dem skulle jag sätta högsta betyg. Gå och se!

Bättre än: Nästan alla biografiska filmer

Sämre än: Egentligen inget, men Resnais dokumentär Natt och dimma om koncentrationslägren är ett bra komplement.
 
Mitt betyg: 4+ av 5