Visar inlägg med etikett Brazil. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Brazil. Visa alla inlägg

tisdag 17 mars 2015

Filmåret 1985 - nästan en topp 10


Filmspanarna skriver om sina favoritfilmer från 1985. För mig blir det svårt, 1980-talet måste vara ett av de årtionden jag tycker sämst om, får gå tillbaka till 30- eller 40-talet för att hitta så få filmer jag tycker är riktigt bra (och då beror det snarare på den avsevärt mindre mängden film jag sett från de, betydligt äldre, epokerna). Visst bjöd yuppieromantikens och axelvaddarnas decennium på en och annan äventyrsfilm jag älskade när det begav sig, men de flesta av dem uppskattar jag verkligen inte längre. De är för fåniga, för osmarta, för opersonliga och alldeles för fulla av både klyschor och rena fördomar. Visst kan en rulle som Döskallegänget (The Goonies) fortfarande vara lite mysig, men nä, jag spelar hellre det trevliga gamla NES-spelet vid eventuellt nostalgitrippsbehov. Jakter på juveler och sk(r)att känns verkligen inte fräscha idag. Undantaget är förstås, som jag var inne på i 95-inlägget, om äventyrandet sker i form av tidsresor...

Tio filmer värdiga en topplista kan jag, med handen på hjärtat, faktiskt inte lista. Men sju, åtta stycken, och ett par hyfsade underhållningsfilmer som bubblare har jag ändå lyckats skaka fram.


Först några bubblare som jag antingen inte känner särskilt mycket för, eller inte sett på många år och inte heller är sugen på att se om:
Den tysta jorden, Ett lik för mycket (Poulet au vinaigre), Fletch, Kairos röda ros, Mitt liv som hund, Purpurfärgen, Vittne till mord.

Så listan. Och då menar jag inte programmet med Staffan Dopping och Annika Jankell, utan min topp 8...

8) St. Elmo's Fire
Den där bräkande saxofonen kunde både filmen och hela årtiondet varit utan, men annars är St. Elmo's Fire en ganska vettig historia om tiden efter skolan då alla ska, eller åtminstone tror att de ska, hitta sig själva. Sedan lider manuset en del av det stereotypa tänkandet i utformningen av karaktärerna. Även om storyn försöker få oss att se förbi deras olikheter, så gör den stora mängden andra high school- och collegefilmer med samma karikatyrer att det känns lite beräknande.


7) En natt i New York (After Hours)
Den svarta humorn blir lite väl kall ibland, men tja, det är ju också Scorseses poäng att visa på storstadens många bisarra dråpligheter. Hur som helst är En natt hästlängder bättre än regissörens många ointressanta och märkvärdigt platta uppgång- och fallhistorier. En film blir varken bättre eller mer episk bara för att den är lång. Märkligt att både herr Scorsese och polar'n Coppola så sällan fattat det under årens lopp.

6) Taran och den magiska kitteln (The Black Cauldron)
Kanske har den ett lite väl nostalgiskt skimmer över sig för att det var en av de första filmer jag någonsin såg på bio. (På gamla Filmstaden, som jag då uppfattade att det krävdes milslånga promenader genom kulvertar för att nå. Vilket det förstås var värt, jag menar - en hel stad av film!) Jag har dessutom bara sett den en gång till sedan dess, men jag minns ändå en lite mörkare och mer spännande historia än vi är vana vid från Disney. 


5) Breakfast Club
Samma problem som med St. Elmo, men här känns karaktärerna lite mer fint utmejslade, och fördomarna de alla har om varandra blir också till ett intressant spel med åskådarna. Och banne mig, jag gillar ju inte ens Simple Minds, men få slutscener, om ens någon, får mig att vilja spatsera mot horisonten och höja min knutna näve mot skyn.

4) Vagabond (Sans toit ni loi)
Lite bortglömd fransk film av Agnès Varda som tangerar samma frågeställningar som Into the Wild, Wild och Tracks. Men där nämnda historier lätt fastnar i att mest skildra vandrandet (som att äktheten i märket på kängorna och storleken på fotsulornas blåsor är filmernas viktigaste beståndsdelar), hoppar Vagabond över det helt och tar fasta på en huvudperson som vill hålla sig kvar vid sidan om samhället, utan att för den skull romantisera skogar eller förvänta sig mirakel efter ökenpromenader. Sydfrankrikes landsbygd och småstäder är vackra, men miljöerna är skitiga och människorna kalla.

Extra eloge för Sandrine Bonnaire (för mig mest känd från Chabrols Ceremonin) som gör den gåtfulla huvudpersonen full rättvisa.


3) Brazil
Det är nog bara Terry Gilliam som kan göra en fruktansvärd dystopi så sagolik. Slutet är oförglömligt (om än kanske inte så sagolikt)!

2) Z00 (A Zed & Two Noughts)
You never forget your first Greenaway. Och du kan aldrig känna samma sak igen, för upplevelsen kan ju aldrig återskapas som den var, det finns inga perfekta kopior...


1) Tillbaka till framtiden
Efter väldigt många omtittar har jag kommit fram till att uppföljaren faktiskt är bättre, men det betyder inte att jag någonsin kommer komma över den vidunderliga rädslan jag kände vid fritidsgårdens visning av del ett, när en av filmens huvudpersoner plötsligt sköts ner där på parkeringen. Och jag kommer alltid vilja återuppleva det obeskrivliga undret i att, genom Marty McFlys ögon, återse honom igen. Livs levande. En film kan inte bli inte mer magisk.

---

Hur minns övriga filmspanare 1985?
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito - om film...
Movies Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film