torsdag 14 maj 2015

Filmåret 1997 - min topp 10


Filmspanarna skriver om sina favoriter från 1997. Ännu en riktigt stark årgång, i klass med både 1995 och 2004. Det här skulle lätt kunna bli en topp-femton-lista, men efter ett riktigt stort och våldsamt internt bråk mellan bubblarna och platserna åtta till tio, slutade det så här.

Några riktigt, riktigt, riktigt starka bubblare alltså:
Boogie Nights, Happy Together, Harry bit för bitJackie Brown, Prinsessan Mononoke. Inget ont om dessa, men tja, deras upphovsmakare har uppenbarligen andra kärleksbarn vars heder de är beredda att kämpa liite hårdare för...

Sedan en liten hyllning till den storväxte Saturday Night Live-komikern Chris Farley som endast 33 år ung gick bort i slutet av 1997. Hans Beverly Hills Ninja är kanske inte riktigt värdig en årsbästalista, men bara tanken på Chris som ninja får mig fortfarande att fnissa. En briljant filmidé... Vila i frid, mr Farley!


Och så listan:

10) Cop Land


Klassisk och engagerande historia på temat ensam-snut-mot-korrumperad-poliskår. Inte utan brister eller övertydlighet, men filmen lyfts av de superba insatserna från inte bara Sly och gubbtrion De Niro, Keitel, Liotta, utan också Janeane Garofalo och Michael Rapaport.

9) Donnie Brasco


En till ensam snut, på det också ganska slitna infiltrationstemat. Men relationen Depp - Pacino är så fascinerande att det inte går att slita ögonen från dem under de dryga två timmarna. Härligt också att Pacino, istället för att spela över på sedvanligt manér, verkar trivas allra bäst hemma i tv-soffan, med myskläderna på, framför långsamma djurdokumentärer.

8) Grosse Pointe Blank


Yrkesmördare som går på sin skolas återträff och (åter)faller för sin gamla flamma, samtidigt som en konkurrerande torped är honom i hälarna. Den udda storyn är faktiskt lika rolig nu som när jag först såg filmen, utan någon förhandsinfo, och ömsom skakade på huvudet, ömsom hejade på den märkliga "hjälten". Det är sällsynt att humor är så svart och genomtänkt.

7) The Butcher Boy


Inte en av Neil Jordans mest omtalade filmer, men en av de bästa. Relationen mellan pojkarna Francie och Joe är kärleksfullt skildrad, och utanförskapet Francie får utstå för att han tillför "fel" klass och har "fel" föräldrar är smärtsamt (när han inte flyr in i drömmar som ger filmen lite välbehövd magisk realism). Historiens slut är fruktansvärt, men oförglömligt inte bara därför, utan också just för det ömmande porträttet av Francie.

6) Mitt liv i rosa (Ma vie en rose)


Rörande och starkt om ett barn som kämpar för sin könsidentitet. Och precis som i Butcher Boy är det de vuxna, de påstått mogna och belevda, som är allra mest intoleranta. Så tråkigt, så sant.

5) Ljuva morgondag


När en tragedi drabbar en liten småstad i norra Kanada dyker en försäkringsagent upp och plockar fram det sämsta, det girigaste, det äckligaste hos människan. Sarah Polley som den enda överlevande från olyckan är, den sorgliga storyn till trots, en fröjd att se – inte för hennes skådespel, utan tron på något annat än att människor är små egoistiska kryp.

4) Winterschläfer


En till vinterfilm, och en till olycka (skrev förresten om dessa filmer här, på temat snö, för ett par år sedan). Tom Tykwer är en speciell regissör och det här är nog min personliga favorit av hans filmer (i god konkurrens med Heaven). En märklig blandning av lite thriller, lite amerikanskt indiedrama och mycket 90-tal. Hela estetiken är ett barn av sin tid, men ännu mer känns dramaturgin igen från nämnda decennium. Ett par utspridda karaktärer vars liv påverkar varandra på oväntade sätt som får dem (eller oss) att fundera på ödet. Ett måste för de som gillade både Short Cuts och Kieslowskis trikolor-trilogi.

3) Livet är underbart (La vita è bella)


Roligt, sorgligt, hjärtvärmande, smärtsamt. Självklart är det ingen överraskning att en komedi kan beröra så, eller att en tragedi kan få en att skratta emellanåt. Att komiker bär på de största sorgerna borde väl vara allmänt känt?

2) The Ice Storm


Ännu en vinterfilm, ännu mer tragik. Men framförallt ett lågmält drama om knepiga familjerelationer och barn som är mer mogna än sina föräldrar. Trots iskylan är alla inblandade skådespelares prestationer – från Sigourney Weaver till Kevin Kline, från Elijah Wood till Christina Ricci, från Tobey Maguire till Katie Holmes – hjärtvärmande.

1) Henry Fool


Åh, var ska jag börja? Jag hade sett några av Hal Hartleys verk innan, och gillade framför allt Trust, men så kom Henry Fool, och livet har aldrig riktigt varit detsamma... Det är en film som påminner mig om livets obegripliga, nästan absurda orättvisa, och får mig att lida, samtidigt som jag också får skratta åt allt och börja tro på det otroliga. Med sina beskrivningar av utanförskapets smärta och att hitta en räddare i litteraturen, är Henry Fool det närmaste vi kommit en filmatisering av Morrisseys lyrik.


Vad gör filmen så speciell då? Förutom att den handlar om en sopåkare som finner sitt kall i poesin, och blir både hatad och älskad för sina ord? Jag får citera min text från Have you forgotten:
Henry Fool är olik det mesta annat som visats på vita duken. Långt ifrån obegriplig eller ens svårförståelig, men tonen den slår an är helt unik. Karaktärernas manér känns stiliserade, på ett sätt som säkert influerat Wes Anderson, men de säger saker som låter både absurda och uråldrigt kloka, ungefär som de sympatiska vildhjärnorna i Pedro Almodóvars filmer brukar göra. Samtidigt andas scenografi och kostymer samma sorts udda socialrealism som nämnda Kaurismäki.

Och vidare:
Hartley förmedlar ju samma svartsynta världsbild [som Smiths och Morrissey], och precis som Manchester’s Finest blandar han livets mörka sidor med en brutal, men också godhjärtad humor. Replikerna kan låta teatrala, som vore de citat ur en bok, riktade direkt till intellektet, men i nästa stund blir filmen rent fysisk. Vi får se Simon lida på de flesta tänkbara, och realistiska, sätt. Han spyr upp sur mjölk, får kokande vatten hällt över sig och åker på mer än ett kok stryk. Flera av scenerna känns i hela kroppen, men följs oftast av betydligt lättsammare – eller kanske mer filosofiska – inslag. Efter att ha pucklats på av den våldsamme Warren sitter Simon lutad mot en vägg, med minst ett revben sönderslaget, och säger till Henry bredvid sig: 
– It hurts to breathe. 
Varpå han svarar: 
– Of course it does. 
Humorn är obetalbar. 


Ja, hela Henry Fool är obetalbar. Kanske är andra halvan inte lika stark, magin falnar lite efter en dryg timme, men samtidigt fortsätter storyn vara så oväntad och rolig, ända till sista scenen, att jag inte kan annat än kalla den för 1997 års överlägset bästa film.


---

Vad tycker övriga filmspanare om 1997? Här hittar ni svaren:
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies Noir
Rörliga bilder och tryckta ord