tisdag 14 april 2015

Filmåret 2004 - min topp 10

När jag en gång i tiden skulle ange mitt favoritår i den cineastiska historien, var 2004 en stark kandidat, men föll i slutändan till föga för en annan episod av 00-talet. Nå, nu är det i alla fall dags för Filmspanarna att skriva om nämnda årgång, som trots allt är av allra högsta klass. Fyra filmer såg jag på bio det året som verkligen golvade mig och tveklöst förärades högsta betyg. Två av dem älskar jag fortfarande mer än det mesta. Och en av dem ska kamma hem förstapriset. Jag kan tala mig varm i timmar om dem båda, mästerverk som de är, men när det kommer till kritan har en av dem den allra viktigaste platsen i mitt hjärta.

Först blir det dock en hel drös med bubblare (för att de alla förtjänar ett hedersomnämnande!), och sedan tar vi det som vanligt från plats tio till ett.

Några riktigt hyggliga filmer:
Bara en dag, Collateral, Dirty Filthy Love, Garden State, Kill Bill - Vol. 2, My Summer of Love, Napoleon Dynamite, Secret Window, Shaun of the Dead, We Don't Live Here Anymore


Några ännu lite bättre filmer, som verkligen är snubblande nära att få vara med på listan:
Dålig uppfostran, Fyra nyanser av brunt, I Heart Huckabees, Mysterious Skin, Sideways, Vera Drake

Och så den riktiga listan:

10) Fahrenheit 9/11
När Michael Moores anti-Bushfilm först visades på bio kunde jag inte annat än stämma in i hyllningskörerna. Dels för hur den sågade den inkompetenta presidenten och hans oljetörstande hantlangare längs fotknölarna, men framförallt för hur den ifrågasatte USA:s vana att föra krig mot allt och alla. Så här i efterhand är det svårt att inte bli illa berörd av insikten om hur mycket dåligt som gjorts i den elfte septembers namn, och hur mycket som gått ännu mer snett sedan filmen damp ner på biodukar världen över. Men det är också svårt att inte känna sig sviken av alla tveksamma "fakta" Moore presenterar och den allt annat än fördomsfria bild av icke-amerikaner han presenterar i sina hetsiga montage.

9) Attentatet mot Richard Nixon
En oförglömlig rollprestation av Sean Penn som en man fast i en nedåtgående spiral. Det slutar visserligen med oförlåtliga handlingar, men det är inte svårt att se hur huvudpersonens oförlåtande omgivning låter den sorgliga utvecklingen fortgå.


8) Dandelion
Missförstådd ung man, småstadstristess, dysfunktionella familjer, trevande tonårskärlek, bitterljuva sånger av Cat Power och Sparklehorse. Och så några stabila men inte alltför namnkunniga skådisar i birollslistan. Dandelion skulle kunna vara en parodi på en typisk indiefilm. Men regissör Mark Milgard har ett sånt stort hjärta, och storyn ramas in av så otroligt vackra naturbilder från Idahos ändlösa vetefält, att det är svårt att inte älska Dandelion.

En brasklapp dock: Jag såg Dandelion innan jag började följa Mad Men. Så döm av min förvåning när jag nu, många år senare, kollar in en trailer för filmen och inser att det är Vincent Kartheiser (alltså Pete Campbell) som har huvudrollen. Förvisso mycket yngre, med flanellskjorta, sportkeps och page, men ändå. Pete, den skitstöveln!

7) Dear Frankie
Lågmält och finstämt är en annan indieklyscha, men det är de första orden som kommer till mig när jag tänker på Dear Frankie, berättelsen om en ensamstående mamma (spelad av alltid pålitliga Emily Mortimer) som slits mellan att berätta sanningen för sin son om dennes far, eller spinna vidare på den låtsashistoria hon upprätthållit under sonens hela nioåriga liv.

6) Järn 3:an (Bin-jip)
2004 var det populärt att bryta sig in hos folk, och sedan bara hänga lite, utan att sno något. Riktigt vad huvudpersonen i Järn 3:an, Tae-suk, vill med sina inbrott kan jag inte svara på. Kanske har han en önskan att leva som "vanliga" människor gör, kanske försöker han ge de vanliga människorna någonting ovanligt. Oavsett är det en unik och stämningsfull berättelse som på något märkligt sätt klarar att vara både lättsam och djup.


5) De feta åren är förbi (Die fetten Jahre sind vorbei)
Inbrottstjuvarna, nej förlåt, inbrottarna i De feta åren är förbi, har en tydligare agenda. De vill påminna lyxvillaägare om orättvisan i deras överflöd. Idén är smart och storyn utvecklas på ett både intressant och engagerande sätt. Och det är en fröjd att se Tysklands nya skådespelarelit (Julia Jentsch från Sophie Scholl och Daniel Brühl från Goodbye Lenin) i huvudrollerna.

4) Det levande slottet (Hauru no ugoku shiro)
Kanske den allra mest fantasifulla och märkliga av Miyazakis skapelser, vilket inte vill säga lite. Det levande, flygande slottet är fullständigt surrealistiskt med alla sina märkliga figurer och ting.


3) En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles)
Visst, det kan hända att jag är överdrivet nostalgisk här, för att det var mitt sista besök på Röda kvarn innan biografen lades ner, och för att det var lite av en hångelfest med min fru, som jag just träffat då... Men jag vill ändå hävda att det är en smärtsamt vacker historia, som i sann Jeunet-anda blandar det brutala med det romantiska, samtidigt som en intrikat intrig nystas upp.

2) Life Aquatic
En film att se om, och om, och om igen.


Det är matinékänslan från barndomen. Skattjakterna, panoramabilderna över fartygens interiörer, skottlossningarna på paradisöar, vänskapsrelationerna som spricker i sömmarna men ändå lyckas hålla ihop.

Det är Andersons subtila humor. Den lockar sällan till gapflabb, men ger långt efteråt fånleenden på läpparna bara vid tanken på, tja, Klaus tjurighet över toppluvorna, eller Janes frenetiska tuggummituggande.

Det är Bill Murrays allra mest trötta uppsyn. Den som Anderson själv bringade fram i Rushmore, som Coppola förfinade i Lost in Translation och som här når något slags absurt klimax.

Det är den underliggande tragiken. Zissous alltjämt växande bitterhet gentemot allt och alla, de fantastiska djuren inkluderade. Den gravida Jane Winslett-Richardsons ensamhet. Den naiva Ned Plimptons sorgliga öde.


Det är den sagolika musiken. Bowie både i original och personligt tolkad, Devo-Marks märkliga kombination av blipp-bloppande och matinésoundtrack, och Sigur Rós förstås.

Det är den samtidigt så storslagna och barnsligt lekfulla scenografin. Neonfärgerna under havsytan, de medeltida gränderna utanför biografen, solnedgångarna på Zissous ö, skeppets alla skrymslen och vrår.


Även om jag skulle kallat den årets bästa film när som helst, utom just 2004, är Life Aquatic så mycket mer än vad en sådan liten utmärkelse kan säga. Och nu när jag skrivit det här måste jag se den igen, snarast!

1) Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Det ska inte kunna bli så här perfekt, inte på alla plan. En film har ju, hur bra den än är, alltid något som inte riktigt klaffar. Den kan vara visuellt slående, så till den grad att storyn eller trovärdigheten glöms bort. Skådespelet kan vara så bländande att övriga filmteamets fantasilöshet går att ignorera. Eller så är det ett både realistiskt och smart manus, men regin saknar finess, det lilla extra. Självklart finns det riktigt lyckade filmer där nästan allting funkar, men jag vet knappt någon där varje liten beståndsdel kan anges för att motivera dess styrka.


2004 års (kanske hela filmhistoriens?) bästa film är förstås det stora undantaget. En extremt sällsynt totalupplevelse där varje inblandad person gjort sitt livs insats.

Det finns de som envisas med att kalla Eternal Sunshine of the Spotless Mind för en romcom. Och visst är det i grund och botten en kärlekshistoria som på vissa sätt utvecklas enligt en mall vi sett tidigare. Men tja, alla de där skavankerna som genrens karaktärer brukar sakna är högst närvarande hos filmens huvudpersoner. Den klassiska skridskoscenen, där stans alla par åker tillsammans under discokulor och strålkastare, är utbytt mot försiktigt kringhalkande på en frusen flod, som bara lyses upp av rusningstrafikens flimmer, med fula blåmärken som följd. Och romantiska komedier i all ära, men hur ofta utspelas de inuti någons huvud?


Egentligen är det ju helt logiskt, för hur stor del i ett nytt förhållande spelar inte alla tankar som förekommer i de två älskande människornas hjärnor? Hur mycket av kärleken hålls inte vid liv genom minnen av tid spenderad tillsammans? Och hur långt går inte de separerade för att glömma varandra, radera de gemensamma minnena och göra dem till egna, neutrala? Någonstans där går manusförfattaren Charlie Kaufmans idéer från smarta till genialiska. Ett företag som sysslar med utsuddning av människors minnen känns förstås overkligt, men ändå inte riktigt som en omöjlighet, och placerat i den blinda kärlekens sammanhang är konceptet rentav lätt att tro på.


Ett smart manus alltså, med trovärdiga karaktärer. Men regin då? Tja, visuellt är den fullständigt överväldigande. Det finns så mycket att nämna att jag knappt vet var jag ska börja, Den första tanken är att hjärnscenerna imponerar mest, sängen som står på den snöfyllda stranden är en bild som permanentat sig i mitt huvud, och parets färd tillbaka till Joels barndom är verkligen magisk. Ett slitet ord, visst, men det är så vackert, känslosamt, märkligt, komiskt att andra ord inte räcker till.

Till skillnad från Michel Gondrys övriga verk klarar han här också av de vardagliga sekvenserna med galans. De liksom andas vinter, en trögstartad bil i vinterkylan, hår som blivit svettigt under en mössa, imma på rutorna, ånga från en varm andedräkt. Och förstås den fullsmockade perrongen, en till scen som etsat sig fast hos mig. Joel som trängs bland alla pendlare, och det plötsliga, till synes helt irrationella infallet att springa uppför trapporna och kasta sig på ett annat tåg.


Okej, så det visuella funkar på alla plan. Men personregin då? Det är ju inte Gondrys starka sida, men någonting rätt måste han gjort den här gången, för banne mig om här inte finns några av de finaste rollprestationer som går att tänka sig. Kanske lät han bara den imponerande skådespelarensemblen jobba ifred, jag vet inte, men den är en essentiell del av magin jag pratade om tidigare. Att Jim Carrey gör sitt livs roll kanske inte säger så mycket, men han är verkligen fenomenal, först och främst som en stel och inrutad person, men också i de små kroppsrörelser som antyder att någonting sällsamt pågår i hans huvud. Lite av sin välkänt galna mimik får han använda också, om än ovanligt subtilt, i skildringen av Joel som liten. Kate Winslet är givetvis förstklassig hon också (mindre överraskande då hon är en av sin generations största). Men minst lika viktiga för filmen som Joel och Clementine är birollerna. Kanske är det till och med där de största guldkornen gömmer sig. Patricks (Elijah Wood) stalkertendenser är verkligen obehagliga, och Stan (Mark Ruffalo) är obetalbar i sitt sätt att agera kärlekskrank slacker på arbetstid, som vore det vilket programmeringsjobb som helst och inte ett avancerat experiment med folks hjärnor. Och vem kan glömma scenen med Mary (Kirsten Dunst) och Dr Mierzwiak (Tom Wilkinson) där filmens underbara titel (världens finaste!) äntligen får uttalas?


Jag skulle kunna fortsätta skriva hur mycket som helst, men jag tror poängen gått fram. Om det finns en perfekt film, en fläckfri, som verkligen har allt, då är det Eternal Sunshine of the Spotless Mind.

----

Puh! Tog du dig genom det här essäliknande slutet på listan så belönas du här med ett helt gäng andra filmbloggares listor över deras personliga 2004:

Fiffis filmtajm
Filmitch
Filmmedia
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies Noir
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film

22 kommentarer:

  1. Wow! Till att börja med, grymt bra och matnyttig lista. Inte ett enda överlapp, men många nya spännande filmer att ta en titt på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar tackar! Brukar gå rätt snabbt att skriva årslistorna, men den här gången kändes det som jag aldrig blev klar, hehe!

      Hoppas du hittar något nytt du gillar, något särskilt som lockar? :)

      Radera
  2. Det var en fin och intressant lista. Där finns några filmer som överlappar. Det här är en av de listor i dag som ligger närmast mitt eget filmhjärta. Jag är inte förvånad.

    SvaraRadera
  3. Vilken fin kärleksförklaring till vår gemensamma etta :D Och även om jag inte är något stort Wes Anderson-fan får jag väl änså erkänna att Life Aquatic, jämsides med Grand Budapest, den av hans filmer som jag tycker är helt ok.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket, roligt att höra!! :D

      Ja, de två är väl liksom de som är mest "allmän underhållning", om nu hans filmer kan kallas det. Han har ju sin stil, som älskas eller hatas, men för alla som gillat matinéer under uppväxten så finns det ju en del att hämta i Life Aquatic. :)

      Radera
  4. Har inte sett Dandelion, men titeln förde mina tankar till tv-serien Orange is the new black :) Om du följer den förstår du nog associationen? :) Men herregud vilken dålig research jag gjort. De feta åren är förbi! Lysande film ju, men är alltså inte med på min lista. Kul att du har två filmer på temat! Jag och Wes Anderson är inte bästisar och Life Aquatic har jag inte lyckats ta mig igenom än... Fin text om Eternal Sunshine, vilka observationer! Kan bara hålla med. Blir sugen att se om den nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha, nä, tyvärr ej sett på Orange... Är överlag väldigt trög med tv-serier, dels för att jag inte alltid tycker de är så otroligt fantastiska som det ofta påstås, men mest för att de gör anspråk på för mycket av ens tid. Alltså, folk som säger att det är så skönt och enkelt att se ett avsnitt av något istället för en film, och sedan ba' "jag såg 14 säsonger av bla bla bla i helgen"... :)

      Ja, visst är De feta åren bra?! Synd att du missade, men sånt händer ju, känns det som.

      Tackar så mycket för berömmet! :D

      Radera
  5. Superbra texter om din etta och tvåa. Vilka hyllningar. Skulle bara säga det. Återkommer med fler kommentarer. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar så mycket!! Skulle bara bli en vanlig årslista det här, men jag tycker för mycket om de filmerna för att bara skriva någon rad om varje. :)

      Radera
  6. Jag gillade essän! Grymt fin kärleksförklaring till filmen som jag försökte ta bort från förstaplatsen!

    Det blev bara två överlapp. Din 3:a och 4:a ska ses i maj månad. Håll utkik på bloggen min.

    Life Aquatic är nog tillsammans med The Grand Budapest Hotel de två Wes Anderson-filmer jag har svårast för, men jag blir allt lite sugen på att se om den efter din text. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt att höra! :D Går ju inte att förneka vinnaren dess rättmätiga plats på listan, oavsett vilken annan film som försöker slå ner den.

      Ska hålla utkik då! :)

      Mhmmm, ja, de är ju lite annorlund från de andra, som jag skrev till Sofia. Mer matiné, mindre (o)vanlig american independent. :)

      Radera
  7. Härligt att läsa din text om Eternal sunshine. Jag förstår vad det är du känner för filmen även om jag inte känner det själv, det liksom bubblar om bokstäverna ;)

    Tack också för tipsen 7 och 8, dom är uppskrivna på ska-se-listan nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det! Ville verkligen att det skulle bubbla om texten. :D

      Ja, två riktigt finstämda filmer, hoppas du kommer gilla!

      Radera
  8. Life Aquatic! Härligt, härligt! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, banne mig en av de härligare filmerna jag kan tänka mig. =)

      Radera
  9. Fahrenheit 9/11 - Hmm, fick den inte ganska mycket kritik också när den kom, för att vara övertydlig och överdriven?

    Dandelion, betyder det maskros?

    Din tvåa tycker jag är en av Andersons svagaste, men då är jag inte Wes största fan. Har fått svårare och svårare för hans stil. MEN det ändrades konstigt nog när jag såg The Grand Budapest Hotel i somras. Tokälskade den. Märkligt det där.

    Din etta är riktigt bra men jag minns att jag av nån anledning störde mig på storyn med Elijah, Mark, Tim och Kirsten. Så den hamnade bara sjua på min lista.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jättesena svar, men ja... hur som helst... :)

      Jo, den fick väl en del kritik, men som jag minns det mer för att vara som alla hans filmer - dvs väldigt luddig med vad alla siffror egentligen betyder, många "fakta" som inte stämmer, montage som gränsar till propaganda, och en klippning som styckar upp korrekta skeenden och sätter citat i helt fel sammanhang, etc etc. Ja, rätt mycket dåligt, även om jag ofta kan hålla med om grundpåståendena i hans filmer.

      Japp, invånarna i den lilla staden svävar omkring som maskrosfrön i vinden... typ... :)

      Ah, många som föll för Grand Budapest som inte gillat karln tidigare. Tycker ändå den är mer lik Aquatic än, säg, Tenenbaums eller Rushmore. Men tja, man måste ju inte gilla den ena för att man gillar den andra. Även om vissa filmer kan få en att helt ändra uppfattning om en regissör (eller skådis) och vilja se om alla dess verk. Intressant det där!

      Aha, jag tycker den funkar fint också, men möjligen kan jag tycka att Elijah inte riktigt funkar där. Men Tim och Kirsten, de är ju så olyckliga och fina! :)

      Radera
  10. 10) Fahrenheit 9/11
    Ok men lite för mycket Janne Josefsson för min smak
    9) Attentatet mot Richard Nixon
    Ej sett
    8) Dandelion
    Tack för tips
    7) Dear Frankie
    Ej sett
    6) Järn 3:an
    Tack för tips
    5) De feta åren är förbi
    Tackar Bruhl gillar jag
    4) Det levande slottet
    Mjae lite lång
    3) En långvarig förlovning
    Bubblare
    2) Life Aquatic
    "En film att se om, och om, och om igen" Eller som i mitt fall en film jag aldrig kommer se då Wes Anderson står för regin ;)

    1) Eternal Sunshine of the Spotless Mind
    Har aldrig gillat den här filmen men är ganska ensam om det

    SvaraRadera
    Svar
    1. 10) Sant, precis som Janne kan Moore ha en del bra poänger, men man tröttnar på karln - och framförallt är det synd att de bra poängerna ska sumpas pga en massa faktafel och manipulerande av citat och skeenden...

      9-5) Hoppas tipsen ska smaka om du ser dem! :)

      2) Ah, ännu en Wes-hatare. Ja, en vattendelare är han ju, mr Aquatic.

      1) På något sätt tycker jag det är bra att alla inte är helt eniga om en film, hur mycket jag än gillar den. Unisona hyllningskörer är alltid lite creepy. :)

      Radera
  11. Bra gruppering av Wes filmer där!

    Nu har jag sett 3 o 4... Ja de var... avslöjas i maj i Decennier!

    PS, fel rubrik på inlägget... Men jag ser fram emot topplistan för 2014 också!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack tack!

      Attans, vill ju veta nuuu!! :)

      Aj fan, vilken miss! En lista över 2014 blir det nog inte på ett tag tyvärr, sett alldeles för lite... :/

      Radera